Genève; Faith and Orders rapporter: The church, Ways of worship och Intercommunion (London 1951) samt de tre större volymerna över samma ämnen (London 1952). A. W. ELIA (hebr. 'Elijja'[hu], grek. ’'Híaç). I den gammaltestamentliga traditionen har bevarats tre större berättelsecykler och två kortare fragment om E. I sitt nuvarande skick är berättelserna nära förbundna med Elisalegenderna. De större berättelsekomplexen är: 1) Den stora hungersnöden och striden mot den tyriske ba'al (1. Kon. 17 —18), 2) Elia på Horeb (1. Kon. 19), 3) justitiemordet på Nabot (1. Kon. 21). E. traditionen har legendariskt utökats, men dess historiska grund är säker. E. var hem: ma från Tisbe i Östjordanlandet och verkade i Nordriket under konungarna Ahab och Ahasja, omkring år 860 f. Kr. och därefter. Hos E. finns ännu drag från den tidigare extatiska profetismen, men å andra sidan ser man hos honom de stora »skriftprofeternas» tillvägagångssätt och strävanden. E. representerade gammalisraelitiska livsideal och kom därför i konflikt med sin tids makthavande. Särskilt i sin religiösa inställning är han en häftig förkämpe för den gamla jahvismen: »Du skall inga andra gudar hava jämte mig.» Profetens namn var ett program för hela hans verksamhet: Elia—>»Min gud är Jahve». Konung Ahabs gemål, den feniciska prinsessan Isebel, försökte införa dyrkan av den tyriske ba'al i Israel. Den inhemske ba'al hade varit synkretistisk och tolerant, denna nya gudom var exklusiv och aggressiv. E. ledde den jahvistiska och på samma gång nationella kampen mot den främmande andan. På Karmel lyckades E. vinna en seger i denna strid, men triumfen var inte bestående. Enligt traditionen måste E. senare gömma sig för att undgå drottningens hat. E:s sociala program var ett konsekvent kämpande för de gamla religiöst-etiska idealen. Då de ekonomiska och samhälleliga förhållandena förändrades, försvagades nomadtidens solidaritet, och den av den mosaiska religionen helgade rättsmoralen kom i fara. I fallet Nabot kommer två mot- 733 ELIA o satta uppfattningar till uttryck: å ena sidan den allmänt österländska, som Isebel representerar och enligt vilken konungen handlar efter eget gottfinnande med stöd av sin gudomliga maktfullkomlighet, och å andra sidan den mosaiskt-israelitiska enligt vilken rätten är utgången från Jahve, så att ingen makt kan höja sig över den. Enligt traditionen ansåg E. att hans kallelse som profet fordrade ett direkt ingripande i politiken (1. Kon. 19:15 ff.). Han hade en uppfattning, som i synnerhet var typisk för de senare profeterna: Jahve är hìstoriens herre, som i världshändelserna förverkligar sina rättfärdiga domar och som t.o. m. använder främmande folk som sina redskap. E:s horisont vidgas sålunda utöver de nationella gränserna. Frånsett allt det kanaaneiska inflytande, som gjorde sig gällande också i E:s religiösa åskådningar, finns hos honom något av Moses ande: samma glödande personlighet, samma oräddhet och orubblighet. Det klassiska uttrycket för E:s väsen ger Syraks bok, som säger om honom: »En profet lik en eld, vilkens ord brann såsom en fackla» (48:1). Ett bevis för hans personlighets inspirerande kraft är den mängd av folkliga sägner, som uppstod kring hans minne. E. själv tycks ha arbetat relativt ensam, men kring hans efterföljare Elisa bildades en profetkrets, som bevarade arvet från E. I den senare spekulationen blev E. en viktig gestalt. Man väntade att han skulle återvända för att röja väg för den messianska tiden, ja man tänkte sig honom t. o. m. som en messiansk gestalt (jfr Mal. 4:5f.; Mark. 6:15; 8:28; 9:4, 11 ff.; Matt. 27:47, 49). I hans namn lades en apokalyps, uppenbarligen på grund av att han liksom Henok sades levande ha blivit upptagen från jorden (2. Kon. 2:11). I N.T. omhuldar evangelietraditionen särskilt tanken på Johannes Döparen som Elia redivivus (Luk. 1:17; Mark. 1:6, 6:14—29). Litt.: H. Gunkel, Elias, Jahve und Baal (Religionsgeschichtliche Volksbücher 2:8, Halle 1906); M. W. Levinsohn, Der Prophet Elia (diss. Zürich 1929; judisk); R. Kittel, Gestalten und Ge- 734