EMPIRISM danken in Israel (2 ed., Leipzig 1932); A. Alt, Das Gottesurteil auf dem Karmel (i Festschrift Georg Beer zum 70. Geb., Stuttgart 1935); P. Volz, Prophetengestalten des Alten Testaments (Stuttgart 1938). A. La EMBEDE, EMBETE, se Kyrkans ämbete. — Ang. Kristi e., se Kristologi. EMPIRISM, en filosofisk ståndpunkt, som grundar sig på erfarenheten (grek. uretpia). I första hand är e. en kunskapsteoretisk åskådning, som vill besvara frågorna: Varifrån härstammar det mänskliga vetandet? Under vilka betingelser kunna våra omdömen göra anspråk på teoretisk giltighet eller sanning? Inom den klassiska e. stod problemet om kunskapens ursprung ìi centrum, medan moderna empiristiska riktningar framför allt arbeta med giltighetsproblemet. Inom filosofiens historia har e. framträtt som en opposition mot läran, att vårt medvetande förfogar över ett ursprungligt givet innehåll (s. k. medfödda idéer). Den hävdar, att alla våra föreställningar ytterst gå tillbaka till varseblivningar av givna fakta. Från början är medvetandet en tom tavla, på vilken erfarenheten ristar sina intryck. Enligt en tankegång mottaga vi vårt kunskapsmaterial dels från den yttre varseblivningen, dels från en inre varseblivning. Genom den senare få vi kunskap om våra egna själstillstånd (så t. ex. enl. Locke). Enligt en annan teori härstammar hela vårt föreställningsinnehåll ytterst från yttre sinnesintryck. Denna lära, som representeras av kyrenaiska och epikureiska tänkare samt i nyare tid av den franske upplysningsfilosofen Condillac, brukar kallas sensualism. Hur vinna vi kunskap på grund av detta givna varseblivningsstoff? Den modifierade e. svarar: genom en själslig aktivitet, som kombinerar förnimmelserna med varandra, så att föreställningar om konstanta ting uppkomma, sätter tingen i bestämda relationer till varandra och genom abstraktion fastställer deras gemensamma egenskaper. Denna lära företrädes av L o ck e, som visserligen förnekar varje medfött föreställningsinnehåll men antager vissa ursprung- 735 ligt givna funktioner i vårt medvetande såsom förmågan att kombinera, att jämföra och att bilda allmänbegrepp. Den stränga e., som framförallt representeras av Condillac, antager att medvetandet förhåller sig helt passivt vid kunskapsprocessen. Enligt mekaniska associationslagar förbindas de enkla föreställningarna med varandra, varvid känslorna av lust och olust medverka, så att vi särskilt uppmärksamma de företeelser, som ha en starkare känslofärg. I nära samband med e:s lära om kunskapens ursprung står dess teori om betingelserna för kunskapens giltighet. Den avvisar varje lära, som antager att sann insikt om verkligheten kan vinnas genom deduktion utifrån vissa tankenödvändiga grundsatser. Redan Vilhelm av Occam gav denna ståndpunkt en klar och pregnant formulering: den rena begreppskunskapen (scientia abstractiva) säger oss intet om föremålets realitet; om denna vinna vi endast insikt genom åskådning (scientia intuitiva). För Francis Bacon går vägen till vetande genom iakttagelse och en på iakttagelserna grundad induktion. Locke hävdar gentemot den samtida rationalismens ideal av deduktiv verklighetskunskap, att realsatser icke kunna demonstreras som matematiska satser utan äro — mer eller mindre sannolika — generaliseringar utifrån iakttagelser av enskilda föremäl. Hum e drager en skarp gräns mellan kunskapen om relationerna mellan våra idéer och kunskapen om faktiska sakförhållanden. Om de senare kunna vi endast veta något på grund av varseblivningar. Ingen utsaga om verkligheten är i sträng mening bevisbar, ty dess kontradiktoriska motsats innebär ingen motsägelse. Varje meningsfullt begrepp måste kunna återföras till yttre eller inre impressioner, m. a. 0. till omedelbara varseblivningsfakta. Termer, som icke kunna »översättas» till impressionernas språk, sakna bestämd betydelse. Utifrån denna synpunkt ägnade Hume de gängse begreppen om substans och kausalitet en skarpsinnig kritik, som kom att mäktigt påverka Kants sätt att ställa det kunskapsteoretiska problemet. Ett försök att genomföra e:s princip på 736