FINLAND är förnuftig och att den är en andens och frihetens religion. Filosofiska argumenteringar för kristendomen används sedan genom hela dess historia. Augustinus har med utgångspunkt i den inre erfarenhetens visshet gestaltat sin åskådning till ett sammanhängande helt. Under medeltiden, då den teologi som brukar benämnas skolastiken främst anknöt till Platon och Aristoteles, kom f. i egenskap av trons tjänarinna att fylla rätt varierande uppgifter. De kristna dogmerna underkastades en behandling efter filosofiska metoder, avsedd att klargöra och för förnuftet rättfärdiga det uppenbarade trosinnehållet. Hos Luther inträder en ny situation. Hans på samma gång starkt personliga och auktoritetsbundna religiösa åskådning innebär, att de religiösa idéerna erhåller en starkt markerad självständighet gentemot allmänt förnuftsmässiga argumenteringar i skolastisk stil. På protestantiskt område har också jämsides med fordran på en förbindelse av filosofiskt och »religiöst» tänkesätt kravet att göra lösningen av »trons» problem helt oavhängig av f:s teorier gång på gång uppställts. Nutida tänkesätt domineras härvid av Schleiermacher, yars huvudinsats ofta anses vara uppvisandet av religionens självständighet. Samtidigt är emellertid Schleiermachers uppfattning av religionen såsom en särartad »grundkänsla» i mycket hög grad filosofiskt betingad. Hans arbete på att skapa en »filosofisk teologi» är också betecknande. I grunden har den av Schleiermacher inspirerade moderna religionsvetenskapen varit en intensiv filosofisk genomarbetning av de i kristen åskådning inneslutna allmänna tankeproblemen. Inte heller de sista decenniernas religionsforskning och teologi torde medföra någon utmönstring av den filosofiska problematiken. Den inflytelserikaste teologiska riktningen — karakteristiskt nog ofta med ett filosofiskt uttryck kallad den dialektiska teologien — aktualiserar i största utsträckning filosofiska frågor. Dess betydelse torde bl. a. ligga däri, att de med kristen åskådning förknippade allmänna tankeproblemen — den religiösa kunska- 879 pens problem — om också delvis oavsiktligt, ställs i skarp belysning. Litt.: F. Schleiermacher, Kurze Darstellung des theologischen Studiums... (2 ed. Berlin 1830); E. Brunner, Religionsphilosophie evangelischer Theologie (München und Berlin 1927); Weltgeschichte der Philosophie, översikt till art. Philosophie i Der grosse Brockhaus, 1933; B. Russell, Religion and Science (London 1935); A. Nygren, Filosofi och motivforskning (Sthm 1940); G. H. von Wright, Den logiska empirismen. En huvudriktning i modern filosofi (Sthm 1943); E. Kaila, Tankens oro. Tre samtal om de yttersta tingen (Helsingfors 1944); H. Eklund, Troslärans perspektiv (Åbo 1944); A. Ahlberg, F:s historia (3 ed. Sthm 1946); J.-P. Sartre, L'existentialisme est un humanisme (Paris 1946); A. Hägerström, Religionsfilosofi (Sthm 1949); S. Holm, Protestantisme (Khvn 1950). H. E—d FINLAND. 1. Kyrkohistoria. Den traditionella uppfattningen, att kristendomen skulle ha kommit till F. genom tre korståg från Sverige, har i den nyaste forskningens ljus visat sig vara missvisande. För de kristna inflytelserna har utan tvivel det fredliga umgänget varit av stor betydelse, och därvid har den handel, som från det svenska Birka riktade sig åt olika håll i F., spelat en viktig roll. Troligen har också den missionsverksamhet, som från ärkebiskopsstolen i Hamburg-Bremen utfördes i Norden, berört F:s skärgård och kusttrakter. Den kristna odlingen är otvivelaktigt äldre på Åland och i kusternas svenskbygder än annorstädes i F. Den svenske konungen Erik denHeliges’* och biskop Henriks" härfärd (1154) har, att döma av de minnesplatser som ansluta sig till färden, gjorts till landets västkust, sannolikast till Kumo älvdal. Uppfattningen att den skulle ha skett till Åbo framträder först på 1600-talet. Åtskilliga källor, bl.a. påven Alexander III:s bulla »Gravis admodum» (1171 eller 1172), visa, att F. ännu icke efter detta korståg var fast anslutet till Sveriges rike. På grund av såväl hedendomens tryck som ryssarnas anfall var den kyrkliga odlingen i landet i stor fara, särskilt sedan det av Åbobiskopen Tomas ledda krigståget mot Novgorod (1240) misslyckats. Först Birger 880