Jarls tåg till Tavastland 1249 befäste i F. den västerländska kyrkans ställning och det svenska väldet. Verket fullbordades genom marsken Tyrgils Knutssons tåg till Karelen (1293). Till en början befann sig F:s biskopssäte i Nousis men flyttades därifrån till Åb o. Där restes under 1200-talet en domkyrka, som sedermera blivit landets nationalhelgedom. F:s första biskopar torde i allmänhet ha varit från utlandet sända vägrödjare för den kyrkliga odlingen. Henrik och T o m a s voro till börden engelsmän. I medlet av 1200-talet börjar en period, under vilken, med undantag av en inhemsk man (Magnus I 1291—1308), biskoparna voro svenska män. Mest betydande bland dem var Hemming (1338—1366), känd som den heliga Birgittas vän och förtrogne. Efter Hemming börjar en period om två och ett halvt århundrade, under vilken, med ett obetydligt avbrott, Åbo biskopsstol innehades av enbart i F. födda män. De mest anmärkningsvärda av dem äro Magnus II Tavast (1412—1450), »Magnus et re et nomine», och Magnus III Särkilax (1489—1500), känd både som en lysande kyrkoman och som en stor fosterlandvän. Åbo medeltida biskopar voro auktoritativa ledare för sitt stift icke blott på det kyrkliga området, utan i stor utsträckning även i världsliga angelägenheter. I fråga om bildning företrädde de sin tids högsta lärdomsnivå. Alltifrån Hemming hade alla Åbo-biskopar under tre årh. vunnit magistergraden vid utländska universitet. Antalet studenter från Åbo stift som studerade vid utländska universitet, var stort (150 utlandsstuderande under medeltiden äro kända). De mest anmärkningsvärda resultaten nåddes av O 1o f Magnusson Tavast (biskop 1450— 1460), som bl. a. två gånger var rektor för Paris universitet och som utom andra förtroendeuppdrag flera gånger innehade posten som prokurator för den engelska nationen vid samma universitet. År 1249 grundades i Åbo F:s första k10 ster (av dominikanorden, jfr Tiggarordnar). Först på 1400-talet uppstodo landets övriga kloster, ett dominikan- och tre franciskan- 881 FINLAND kloster samt birgittinklostret i Nådendal, vilket snart höjde sig till en anmärkningsvärd blomstring (se Budde, Jöns). Dominikanordens starka inflytande i F:s kyrkliga liv kommer bl. a. till synes däri, att den liturgi som följdes i Åbo stift grundade sig på den dominikanska. Under reformationstiden skedde övergången från det gamla till det nya lugnt, utan avsevärda strider av den art som brukar känneteckna brytningstider. Händelserna i F. under denna tid voro till stor del reflexer av motsvarande händelser i Sverige, men det egentliga, andliga reformationsarbetet utfördes av inhemska män, som hämtade sina idéer direkt från Wittenberg. Främst av dessa stod Mikael Agricola*, F:s reformator och den finska litteraturens fader, som bl. a. utgav en finsk översättning av N.T. (1548). Vid sidan av honom bör nämnas biskop Paul Juu sten, som bl. a. utgav en finsk katekes och en finsk mässa samt, på grundvalen av äldre förarbeten, en krönika över F:s biskopar. Senare kompletterad och utgiven av H. G. Porthan är denna krönika (Chronicon episcoporum Finlandensium, 1784— 1800) en av de viktigaste källorna till F:s medeltida historia. Under Sveriges stormaktstid utnämndes till innehavare av biskopsstolen i Åbo endast i Sverige födda män. Det årbete dessa utmärkta kyrkoledare utförde för sitt stift har vunnit såväl samtidens som eftervärldens enhälliga erkännande (se Gezelierna). — Ett universitet grundades i Åbo 1640, och två år senare utkom bibeln på finska. —— Av upplysningstiden s företrädare i F. må nämnas professorerna och biskoparna J. Brovallius och K. F. Mennarn der, den senare även ärkebiskop i Uppsala, båda kända naturvetenskapsmän under 1700-talet, samt den berömde nationalekonomen, kapellanen i Gamla Karleby Anders Chydenius". Av synnerligen stor betydelse för den inre utvecklingen i F:s kyrka blevo de pietistiska väckelserörelserna (jfr Pietismen), vilkas inflytande märkes från slutet av 1600-talet. Under 1700-talet trängde den kyrko- 882