Göteborgs domkyrka. Invigd 1633, efter 1802 års brand nyuppförd 1815. står helt i försvenskningsarbetets tecken. I samarbete med de världsliga myndigheterna utfördes detta arbete med energi och konsekvens under direkt ledning av biskoparna, även om ingen av dem i betydelse kan mäta sig med Canutus Hahn i Lund, vars insats blev föredömet i G. Denna period kan beräknas räcka till omkring 1730. Den följande perioden börjar, inom den andras ram, ett par decennier in på 1700-talet och varar ung. hundra år. Individualismen gör sig nu gällande, Göteborgs kyrkliga liv får en starkare ställning i stiftet; vid sidan av ortodoxins fromhet framträda konservativ pietism och, senare, herrnhutism, medan radikalpietismen har relativt få företrädare. På landsbygden framträda vid 1800-talets början de väldiga väckelseförkunnarna Lars Linderot i Tölö — tidigare adjunkt i Göteborgs domkyrka — och Jacob Otto Hoof i Svenljunga. 1201 GÖTEBORGS STIFT Från omkr. 1820 skapa Henric Schartaus* lärjungar i »den första generationen» med predikan och själavård den väckelse, varur den alltjämt bestående »västsvenska kristendomstypen» framgått. Denna dominerade vid sekelskiftet 1900 stiftets landsbygd med undantag av församlingar i Kinds härad och delar av södra Halland; i Göteborg var den starkt befäst. Är 1950 företer den en åtskilligt mera splittrad bild, har trängts tillbaka i Göteborg och håller på att förlora greppet om landsbygdens folk. På Peter Wieselgren återgår en lågkyrklig förkunnartradition, som under åren 1910—30 fick ungkyrkligt snitt men senare blivit mer kyrkligt-luthersk. Den är i Göteborg ganska stark och synes bäst passa städerna. 2. Nutida kyrkligt liv präglas av en fortgående anpassning till modernt samfundsliv under besvärliga uppgörelser mellan de sist antydda riktningarna. Den från Schartau utgående, representerad av de gammalkyrkliga, »schartauanerna», vill medvetet bevara arvet, predikar nådens ordning med tillämpning huvudsakligen på de tre själstillstånden, andligen sovande, väckta och troende, och har till ögonmärke redbarhet i förhållandet till Gud och människor. I kyrkouppfattningen utgår den både från »kyrkfolket», fattat såsom en ecclesiola, och från respekten för »lärarens» ämbete. Den har alltså huvudrötter både i pietism och ortodoxi. Dess sociologiska typ är patriarkalisk och den har tidigare avböjt arbetsformer på de fria associationernas grund. Denna ståndpunkt har emellertid efter kritik, främst av utvecklingen själv, starkt modifierats. Därför har också av de låg- och ungkyrkliga införda arbetsformer, föreningar och arbetskretsar, inom kyrkolivets ram alltmer accepterats. Utvecklingen försiggår här, särskilt i städerna, i ganska rask takt. Däri ligger för den schartauska gammalkyrkligheten även ett självförsvar, som dock icke är utan risker. Å andra sidan har den modernare arbetande kyrkligheten präglats av allvaret från gammalkyrkligheten. Sedan denna, främst genom H. FI. Ringius’ insats, helt lärt sig omfatta svenska kyrkans mission som en angelägen uppgift, har stiftet i 1202