GÖTEBORGS STIFT med nya stiftsstyrelser och en kunglig ecklesiastikminister (superintendent), och reformationen efter tyskt mönster och med tysk grundlighet genomföras både i lära och ceremonier. Det ena projektet avlöste det andra, men mycket av det nya stannade dock på papperet. Till de bestående resultaten från den s. k. tyska perioden (1539— 1544) höra: bibelöversättningen, den nya reviderade handboken och mässan av 1541 samt evangelieboken av 1544. Efter dackefejdens slut sanktionerade riksdagen i Västerås 1544 definitivt den evangeliska »lärdomen». I organisatoriskt hänseende skedde emellertid en återgång till det gamla; domkapitlen försvunno visserligen, men stiftsstyrelsen förblev hos biskopen, även om denne numera kallades ordinarius eller superattendent. Över huvud taget erinrar tiden efter 1544 mycket om 1530-talet. Av de kungliga initiativen märkes föga, och ledningen ligger åter hos Olavus och Laurentius Petri, som nu bygga vidare på den lagda grunden i nära samarbete med det evangeliska episkopatet. Belysande för G. V:s starkt personliga regemente är dock, att han vägrade att stadfästa den av ärkebiskopen utarbetade evangeliska kyrkoordningen. Litt.: S. E. Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges historia (Sthm 1934), där källor och litt. fram till 1934 äro förtecknade; I. Svalenius, Georg Norman (Lund 1937); S. Kjöllerström, Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (Sthm 1940); dens., Tillkomsten av 1541 års bibel (Lund 1941); dens., Missa Lincopensis (Sthm 1941); J. G. H. Hoffman, La réforme en Suède 1523—1572 et la succession apostolique (Neuchâtel el. Paris 1945, reformert); S. Lindholm, Catechismi förfremielse (Uppsala 1949); Å. Andrén, Introductorium theologicum (Sthm 1950); Gottfrid Carlsson, Gustav Vasa och det evangeliska Tyskland (Historielärarnas förenings årsskrift 1950); I. Svalenius, Gustav Vasa (Sthm 1950). S. Kj—m GÖTEBORGS STIFT. 1. Historia. Bildandet av detta stift sammanhänger med grundläggningen av Göteborgs stad och den förskjutning av tyngdpunkten i det svenska väldet från öster till väster, som därmed på allvar tager sin begynnelse. Hisings 1199 Göteborg, anlagt 1603, hade skövlats och Älvsborgs fäste jämte ett flertal västsvenska härader hade 1612 pantsatts till danske konungen. 1619 erlades lösen till fullo, strax därefter besökte Gustaf II Adolf Älvsborg, bestämde den nya stadens plats och utfärdade direktiv för bebyggelsen. Redan följande år upprättades Göteborgs superintendentia och förordnades Silvester Johannis Phrygius till »kyrkoherde och superintendent». Det förutsattes, att han vid sin sida skulle ha »kapitel», men inrättande därav dröjde troligen mer än ett tiotal år; organiserat domkapitel omtalas först på 1640-talet. Till superintendentian lades från Skara stift Askims, Sävedals, Östra Hisings, Vätle, Ale, Flundre, Bollebygds, Marks och Kinds härader i Västergötland och Mo härad i Småland, vilket senare dock snart åter fördes till Skara stift. Urvalet bestämdes av den tidens kommunikationer; det var ett av vägväsendet väl sammanhållet, helt organiskt område med västlig orientering. I detta svenska gränsland var en superintendentia en andlig och kulturell försvarsåtgärd. Med freden i Brömsebro 1645 pantsattes Halland på 30 år till Sverige och lades i kyrkligt avseende under Göteborgs superintendentia. Det skulle sedan aldrig skiljas från detta stift. Ty genom Roskildefreden 1658 blev föreningen slutgiltig. Samtidigt infogades Bohuslän i den svenska stiftsorganisationen, varvid dock det norra området, Vikornes kontrakt, lades till Karlstads, medan blott Älvsyssels kontrakt fördes till Göteborgs superintendentia. 1693 förenades emellertid också det förstnämnda kontraktet med det övriga Bohuslän under den kyrkliga ledningen i Göteborg, vars styresman sedan 1665 kallades biskop och vars superintendentia benämndes stift. Detta hade 1693 i stort sett nått sin slutliga om- . fattning; blott mindre justeringar ha senare vidtagits. Stiftets utveckling företer fem huvudskeden. Under den första tiden måste organisatoriska frågor lösas och förvaltningen ordnas. Dit hörde bl. a. att bygga domkyrka. Den andra perioden, efter Roskildefreden, 1200