KELTISK RELIGION äldsta uppgiften om användningen av uttrycket »katolsk» i denna bemärkelse finns i ett av Eusebius (Kyrkohistoria 5, 18:5) bevarat citat av en kyrklig skriftställare Appollonius (före år 200), som förebrår en viss Temison för att han »djärvts att, efterapande aposteln, skriva ett allmänt (alltså »katolskt») brev och undervisa dem som äro bättre troende än han». Genom den sammanfattande benämningen k. blev den nytestamentliga brevlitteraturen indelad i två samlingar: k., till antalet 7, och »aposteln», d. v. s. Paulusbreven inklusive Hebr., bestående av 14 (2X7) brev. I Västerlandet missförstod man uttrycket k. och återgav det med »kanoniska breven», vilket var mindre klart, eftersom även Paulusbreven voro kanoniska, d. v. s. upptagna i den auktoritativa kyrkliga skriftsamlingen (N. T:s kanon). Största delen av k., i synnerhet de mindre, men även Jak., voro däremot länge motsagda och förvägrade plats i gällande samlingar av kanoniska skrifter. På trehundratalet segrade dock det heliga sjutalet över betänkligheterna, och samlingen fick sitt nuvarande omfång, tydligen under inflytande av alexandrinska teologer. Under medeltiden övergick man även i Västern till bruket att kalla dessa sju skrifter de k. I de grekiska handskrifterna, alltså i Österns kyrka, ställdes k. (i sin egenskap av apostlarnas vittnesbörd) mellan Apg. och Paulusbreven. Deras inbördes ordningsföljd var den ovan nämnda, alltså en annan än i våra kyrkobiblar. I de latinska handskrifterna följde k. efter »aposteln». Se även de enskilda skrifterna. Litt.: se vid de enskilda skrifterna. KEJSERKULT, se Härskarkult. R. Gg KELTISK RELIGION. Med k. avses den förkristna religionen hos såväl de gamla fastlandskelterna, vilka under århundraden före och efter Kr.f. varit i krigisk och fredlig kontakt med greker och romare, som de brittiska ökelterna (nu kvar på Irland, i Skottland och på ön Man) och deras omkr. 450 till Wales och Bretagne återinvandrade stamfränder. Kelternas till tid och rum vitt åtskilda religiösa sedvänjor och föreställ- 271 ningar äro också bevarade i källor av mycket olika slag. Grekiska och romerska författare ha efterlämnat notiser om k. huvudsakligen i Gallien (t.ex. Caesar), vilka kunna kompletteras med arkeologiens hjälp. Ökelternas religion kan rekonstrueras med hjälp av den äldsta litteraturen på Irland och i Wales (fr. o. m. 700-talet). Här är folkloristiken en viktig hjälpvetenskap. De klassiska författarnas skildringar av k. äro naturligt nog färgade av deras egna mytologiska föreställningar, liksom den medeltida hjältesagan, dikten eller krönikan äro påverkade av samtida kristna idéer. Allteftersom de nutida framställningarna av k. taga sin utgångspunkt i det ena eller andra slaget av källmaterial eller bygga på skilda tolkningsmetoder, kommer bilden av k. att växla högst betydligt. På senaste tid har man opponerat sig mot en hos keltologerna kvarlevande, naturmytologisk mytuppfattning liksom mot den tolkning av invandringshistorien, som i den mytiska tidens skapande anfäder (Lévy-Bruhls dema-gudomligheter) ser antingen enbart historiska personligheter eller gamla gudagestalter. I stället söker man tillämpa en jämförande etnologisk, indoeuropeisk eller kulturhistorisk betraktelse. Att man trots kelternas skiftande historia överhuvudtaget kan tala om en k., beror på den traditionsbärande druidklassens sammanhållande roll. De iriska källornas relativt sena avfattning motväges även av deras ålderdomliga prägel. En irländsk forskare (J. Ryan) sammanfattar k. på följande sätt: Enligt de gamla kelterna var landet befolkat av lokala andeväsen, som höllo till i träd, källor, floder och berg. Därjämte dyrkade man de allmänt förekommande naturgudomligheterna solen, vinden och havet. Varje stamområde, jorden, underjorden, de skilda näringsfången och konsterna hade sina särskilda gudar eller gudinnor, som man måste hålla sig väl med. Druiderna visste, huru detta skulle ske, de utforskade genom spådomskonsten gudarnas vilja och behärskade det kultiska handlandet. Även människooffer förekommo under nödtider. Det är svårt att fastställa ar- 272