KUNST OG RELIGION men fr.o.m. 1600-talets andra hälft anförtroddes de största kyrkliga uppdragen åt konstnärer, som huvudsakligen voro verksamma på andra områden. Tessin, Precht, Larchevêque eller Sergel anpassade endast tillfälligtvis sin stil efter kyrkliga behov. Denna profana högreståndskonst bildade dock endast vår konstnärliga kulturs »övre skikt». Läget blir ett annat, om man räknar med även de omfattande utsmyckningar, som utfördes i våra lantkyrkor av konstnärer med utgångspunkter i städernas dekorationsverkstäder. Hittills har endast ett område, det som låg under Göteborgsämbetet och sträckte sig över Bohuslän, Dalsland, Halland, Småland, Värmland och Gästrikland, sammanfattande undersökts. Ett rikt kyrkligt dekorationsmåleri blomstrade här under 1600-talets sista decennier, 1700-talet och 1800-talets förra del. Det är barockens monumentalmäåleri som får en lokal efterblomstring. Inspirationskällorna äro till stor del de internationella kopparstickssviterna från 1500- och 1600-talen. Men den inhemska kyrkliga utvecklingen från ortodoxi över gammalpietism och herrnhutism till neologi speglar sig i motivvalet, och de enskilda konstnärernas fantasi och verklighetskänsla gör sig starkt gällande. Ett praktexempel är Habo kyrka i Västergötland, invigd 1680, utvidgad 1723 och under de följande decennierna försedd med rika målningar av skilda konstnärer. Även på ett tredje »skikt» lever en biblisk motivvärld vidare under dessa århundraden, nämligen i det rena allmogem åleriet, sådant det är företrätt i det sydsvenska bonadsmäleriet samt i dalamåleriet och dess förgreningar. Denna konst smyckar inte kyrkorna utan gårdarnas salar och stugor. Konstnärerna äro icke skolade dekorationsmålare utan bönder. Måleriet står icke heller i beroende av barocken, som dekorationsmäåleriet. Förlagorna äro i första hand tyska renässansträsnitt, delvis kända genom Gustav Adolfsbibeln, delvis först genom 1700-talets figurbiblar. Förlagorna ha emellertid behandlats med stor frihet, dels genom att tidsmässiga dräkter och vardagliga detaljer satts in, dels genom att de förvand- 511 lats till dekorativa ytkompositioner med starkt fantasibetonade accenter. I båda avseendena ha förändringarna företagits enligt rent medeltida principer, och i själva verket visar såväl färghållningen och vissa ornamentformer som några av nyckelmotiven, att medeltida, ibland rentav romanska traditioner, hållit sig levande i detta måleri. Först med förromantiken får den religiösa inspirationen på nytt avgörande betydelse för den svenska konsten. Per Hörberg är det stora exemplet. I hans konst finns anknytningar till det rena allmogemåleriet, men hans förste egentlige lärare var dekorationsmålaren Johan Christian Zschotzscher i Växiö, och han hör samman även med dekorationsmäleriet, dels genom sitt verksamhetsområde, lantkyrkorna, dels genom det sätt, varpå han lät sig inspireras av den stora, internationella konsten, sådan han lärde känna den i stick. Men Hörberg gick dessutom i två omgångar vid Konstakademien i Stockholm, fick stöd av epokens konstnärselit med Pilo och Sergel i spetsen, gynnades av Gustav III och lancerades som historiemålare. Redan på 1780-talet såg man i honom det naiva geniet; den uppfattning som sedan underbyggdes av Atterbom och Tegnér. Han återvände till sin bygd och sina kyrkor, men han har en annan ställning och hans måleri äger en annan frihet, bredd och medvetenhet än dekorationsmålarnas. Även ur Elias M artins panteistiska landskapsmåleri växte omkring 1800 fram en starkt religiöst engagerad figurkonst. Vi möter den i oljemålningar som »Johannes predikar i öknen» och »Kristi intåg i Jerusalem», men även i den först målade, så graverade sviten »Fader vår». Denna religiöst stämda förromantik fick ingen fortsättning. I det halvrealistiska genremåleriet från 1800-talets mitt möta vi i stället troskyldiga skildringar av folklig religiositet, som hos Kilian Zoll och Bengt Nordenberg, samt av festklädd allmoge samlad till kyrkohögtid. Med rikare koloristisk ådra målade J. F. Hö ckert 1855 den stora »Gudstjänst i Lövmocks fjällkapell». Senare blev Gustaf 512