KYRKOBYGGNAD staden Konstantinopel, och i Nordafrika, Syrien och Mindre Asien utvecklas redan under 300-talet en livlig kyrkobyggnadsverksamhet. Två huvudformer utformas, basilikan och centralkyrkan. Basilikan (av grek. Paoi otod, konungslig hall) är en längdbyggnad med sträckning i öster och väster. Kyrkorummet består av ett högre och bredare mittskepp samt två eller fyra sidoskepp, som äro lägre och smalare än mittskeppet och avgränsas mot detta genom kolonnrader. Mittskeppet belyses genom tätt ställda fönster i övermurarna ovan sidoskeppens yttertak (kleristoriet). Till långhuset sluter sig ett tvärhus, från vars mittparti en halvrund utbyggnad, absiden, utgår. Denna är välvd med ett valv i form av en kvartssfär (hjälmvalv), medan långhuset antingen har öppen takstol eller är täckt med ett platt innertak av trä. Tvärhus och absid, som bilda korpartiet och ursprungligen förlades till väster, från 400-talet däremot åt öster, var clerus’ plats, medan långhuset var församlingens rum. Till detta slutna kyrkorum lades en portikomgiven, öppen gård, atrium. Denna kyrkotyp har sina historiska förutsättningar dels i kejsartidens monumentalarkitektur, dels i de kristna kultvanor, som vid denna tid hade utbildats till en fast liturgisk tradition. Den kristna basilikans stilhistoriska samband med kejsartidens profanbasilika och med de kejserliga forumanläggningarnas arkitektur har länge observerats av forskningen. Under senare tid har den danske forskaren Einar Dyggve energiskt och övertygande hävdat, att den kristna basilikans arkitektoniska förebild får sökas i kejsarpalatsens audienssviter med deras slutna basilikerum och de därtill anslutna öppna portikgårdarna. I denna arkitekturtyp, som skapade den monumentala inramningen till högtidliga statsakter, framförallt åt kejsarens framträdande som statens förkroppsligade gudomlighet, har den segrande kyrkan funnit den högsta tänkbara formen för sin nya, representativa kultbyggnad. Men denna form anpassas efter kyrkans liturgiska krav, varvid nattvardsfirandet och den sedan 2270-talet påbjudna men från äldsta 611 kristna tid praktiserade gravkulten stå i medelpunkten. Martyrgraven flyttar in i själva kyrkan och förenas med det ovan graven ställda altaret*, vars underrede har sarkofagens form och som täckes av altarskivan, det egentliga nattvardsbordet. Detta komplex, vanligen på gränsen mellan tvärhus och absid, blir församlingsrummets riktpunkt. Kejsarens tronstol har ersatts av biskopsstolen längst inne i absiden bakom altaret, och den monumentalform, som tidigare stått i kejsarkultens tjänst, får nu bilda ramen kring mässans liturgiska skeende. Bland Roms många fornkristna basilikor må nämnas Lateranbasilikan, anlagd av Konstantin som Roms katedral (ombyggd i barock på 1600-talet), apostlarna Petrus’ och Paulus’ gravkyrkor (den förra riven på 1500-talet, den senare till större delen återuppförd efter en brand på 1800-talet), San Lorenzo, S:ta Maria Maggiore och 5S:ta Sabina. Den senare ger efter en arkeologiskt noggrann restaurering en utmärkt god bild av 400-talets romerska basilika, icke minst dess ljusförhållanden. I Rom lever basiliketypen vidare under hela medeltiden (S. Clemente 1108). Under 500-talets förra del uppfördes i Ravenna de sköna, mosaiksmyckade basilikorna Sant Apollinare nuovo och Sant Apollinare in Classe, liksom de romerska kyrkorna tornlösa men med fristående cylindriska kampaniler. Basilikan är även företrädd i Orienten, såsom Födelsekyrkan i Betlehem och de syriska basilikorna, som stundom haft västtorn med mellanliggande förhall, erinrande om den romanska kyrkan i Västerlandet. Centralkyrkan är även företrädd i Rom med S:ta Costanza, ursprungligen gravkyrka, och San Stefano rotondo. Eljest fick den centraliserade kyrkobyggnaden sin högsta utveckling på östromerskt område. Huvudmonumentet är Hagia Sophia i Konstantinopel, där det kvadratiska mittrummet, omgivet av korsvälvda sidoskepp med läktarvåningar och kolonnarkader, täckes av en väldig kupol. De djärva kupolkonstruktionerna äro ett karakteristiskt drag i sådana bysantinska byggen. Även Ravenna har två märkliga centralkyrkor, det s.k. 612