Galla Placidias gravkapell och S. Vitale, båda med strålande mosaikdekorationer. En särskilt rik utveckling fick den kupoltäckta korskyrkan i Armenien. Så sent som 1094 invigdes den bysantinska S. Marco i Venedig, även den med rik mosaikskrud. På grundval av den fornkristna byggnadskonsten i Rom och Bysans utbildas under den äldre medeltiden den romanska kyrkobyggnaden. Den romanska kyrkan bevarar den basilikala typen. Planen utgör en utbildning av den fornkristna basilikans därigenom att ett kvadratiskt kor skjutits in mellan tvärhuset och absiden. Under korpartiet förlägges ett delvis underjordiskt rum, kryptan, vars takparti höjer sig över långhusets golvnivå. Korpartiets golvplan kommer härigenom att ligga högre än långhusets och förbindes med detta genom en trappanläggning. Kolonnerna mellan mittskepp och sidoskepp ersättas vanligen med murade pelare, förenade genom rundbågar. Överhuvud är rundbågen ett karakteristiskt drag i den romanska stilen. Planen i den fullt utbildade romanska kyrkan bygger på kvadraten som mäåttenhet. Koret, korsmitten och de båda tvärskeppsarmarna utgöra vardera en kvadrat. Interiören kan vara täckt med ett platt trätak (i Italien ofta öppen takstol) eller välvd. Ett kvadratiskt valvok i mittskeppet svarar i de välvda interiörerna mot två kvadratiska kryssvalv i sidoskeppen (det bundna systemet). De italienska kyrkorna äro vanligen tornlösa (domen i Pisa, San Zeno i Verona), medan de tyska utmärka sig genom sin rika torngruppering (domerna i Speyer, Worms och Mainz). I Norden märkas de romanska domerna i Lund, Ribe, Stavanger och Trondheim, den senare fullbordad i gotik men med tvärskeppet bevarat i senromansk stil. Som en särskild grupp inom den romanska kyrkobyggnadskonsten få cisterciensernas*klosterkyrkor räknas. Ursprungstypen är bevarad i Fonteney, Burgund, efterbildad i Alvastra och andra nordiska monument. Korplanen i Clairvaux visar en senare utvecklingsfas av kyrkotypen, efterbildad i Varnhem. Den rhenländska övergångsstilens kyrkor 613 KYRKOBYGGNAD visa en tysk-nationell utbildning av den romanska stilen med upptagande av element från den begynnande gotiken (spetsbågen). Jämte den basilikala typen framträder hallkyrkotypen med mittskepp och sidoskepp av i stort sett samma höjd och alltså utan överbelysning i mittskeppet. Den romanska lantkyrkan i Norden är en i regel enskeppig anläggning med långhus, lägre och smalare kor samt absid. I de västsvenska och norska monumenten är absiden enligt anglosachsisk förebild utesluten. Av den nordiska träkyrkoarkitekturen utgör stavkyrkan en särskild typ, där väggtimret består av resta plankor (stavar). Norge har flera bevarade stavkyrkor, såsom i Urnes och Borgund. Under 1100-talet växer den gotiska kyrkotypen fram i Frankrike, där stilen når sin högsta utveckling för att sedan i mer eller mindre förändrad gestalt upptagas i hela Europa. För stilen karakteristiska drag äro spetsbågen, som möjliggör valvslagning över en rektangulär plan, det yttre strävsystemet, som avlastar valvtrycket från murar och pelare, samt koromgången med kapellkrans. Interiörerna kunde resas till svindlande höjd med spetsbågsvalv, slagna på ribbor. Pelarna bestå av en fast murkärna med ovan lagda kolonnknippen, och murarna äro upplösta av väldiga fönster, fyllda med glasmålningar. Den rikt artikulerade exteriören får stora praktportaler och omfattande skulpturskrud. Västfasaden har två torn. I Frankrike avstår man vanligen från höga spiror på dessa, medan detta element blir karakteristiskt för den tyska typen. Av franska monument märkas Notre Dame i Paris, samt domerna i Chartres, Reims och Amiens, av engelska katedralerna i Canterbury, Salisbury och Wells. I Tyskland blevo huvudmonumenten domerna i Köln, Strassburg och Freiburg im Breisgau. I Nordeuropa utbildas en egen, förenklad typ i tegelgotik, såsom S:ta Maria i Lübeck, domerna i Roskilde (med vissa senromanska drag), Århus, Åbo och Uppsala, ursprungligen anlagd som huggstenskyrka efter fransk förebild. I Norge blev det främsta gotiska monumentet domen i Trondheim, där den 614