KYRKOFÖRFATTNING romanska anläggningen fullföljdes i gotik från 1200-talet till medeltidens slut. Gotiken är den mest självständiga och originella byggnadskonst, som uppstått i Europa efter antiken. Under 1400-talet mötes den i Italien, där stilen i dess nordeuropeiska gestalt aldrig lyckats slå riktig rot, av renässansen, som medvetet anknyter till antiken och efterbildar dess formelement. Genom Florensdomens kupol upptogs på nytt genom Brunellesco den senantika valvslagningskonsten. Renässansens största skapelse på kyrkobyggnadskonstens område är S:t Peterskyrkan i Rom, vars väldiga mittkupol är konstruerad av Michelangelo. Föreningen av korskupolkyrka och långhusbygge i den slutliga planen är ett verk av Maderna. I jesuiternas huvudkyrka Il Gesù i Rom med kupol över korsmitten och långhus, omgivet av kapellrader, skapades en prototyp för en mängd barockkyrkor i Europa. Under den överlastade barockens tid uppfördes av Wren den klassicerande S:t Paulskatedralen i London, en protestantisk motsvarighet till Peterskyrkan i Rom. Under 1700-talet får barocken alltmer giva plats för den antikiserande strömningen i tiden (Panthéon i Paris), till dess nyklassicismen eller nyantiken är fullt utbildad (S:te Madeleine i Paris, Vor Frue Kirke i Köpenhamn). Efter nyantiken efterbildas gotik, renässans och barock samt romansk och fornkristen konst i kyrkoarkitekturen. Under 1900-talet har en ny, förenklad kyrkotyp skapats efter mönster av den profana nutidsarkitekturen för att bilda ram kring det från fornkyrkan och medeltiden övertagna gudstjänstarvet såväl på evangeliskt som romersk-katolskt område. Litt.: G. Dehio—G. v. Bezold, Die kirchliche Baukunst des Abendlandes 1—2 (Stuttgart 1891 —1901); A. Michel, Histoire de l'art depuis les premiers temps chrétiens jusqu'à nos jours, vol. II: 1—2, III: 1 (Paris 1906—08); F. Bond, An introduction to english church architecture from the 11th to the 16th century (Oxford 19183); J. Roosval, Den baltiska Nordens kyrkor (Föreningen Urds skr. 2, Uppsala 1924); dens., Romansk konst (Sthm 1930); dens., Fornkristen konst samt bysantinsk och karolingisk (2 ed. 615 Sthm 1941); A. Hahr, Arkitekturen genom tiderna 2—5 (Sthm 1926—28) ; K. H. Clasen, Die gotische Baukunst (i Handb. d. Kunstwissenschaft ed. F. Burger, Berlin 1930); H. Cornell, Gotiken (2 ed. Sthm 1941); E. Dyggve, Dödekult, kejserkult og basilika (Khvn 1943); H. P. L'Orange, Fra antikk til middelalder: fra legeme til symbol (Oslo 1943); E. Lundberg, Arkitekturens formspråk 2—4 (Sthm 1949—1951; rikt illustr., litteraturförteckn.). Se även Kyrkoinredning. R. S. KYRKODAGAR, se Kyrkliga möten. KYRKOFONDEN, se Kyrklig egendom. KYRKOFÄDER, se Kirkefedre. KYRKOFÖRFATTNING. Med k. menas ett kyrkosamfunds i rättsliga former ordnade yttre uppbyggnad. I motsats till den lutherska mena såväl den romersk-katolska som den anglikanska och de reformerta kyrkorna, att de i Nya testamentet funnit en till sina principer för alla tider anbefalld k. Efter denna nytestamentliga k. måste en kyrkas gällande k. vara uppgjord. K. blir av denna anledning jure divino, av gudomlig rätt. Även om en urkristen k. skulle kunna utläsas ur N.T. — vilket man dock hittills ej kunnat enas om — vore det stridande mot luthersk skriftprincip, att denna skulle gälla för all framtid. En på visst sätt uppbyggd k. hör ej till vad som »enligt gudomlig rätt» kräves av en kyrka, eftersom Kristus ej befallt en sådan. K. är i stället jure humano, av kyrkan själv införd och kan därför av kyrkan själv ändras för att från tid till tid bättre kunna tjäna evangelium. Denna k:s karaktär av att vara jure humano ligger även innesluten i Augsburgska bekännelsens art. 7: »För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.» Enligt romersk-katolsk uppfattning har Kristus insatt Petrus som kyrkans huvud och ställt det övriga apostolatet vid hans sida. Ur detta har sedan episkopatet utgått. På episkopatet och dess spets, påven, är därför k. uppbyggd. Därmed ligger enligt gu- 616