L LAG. 1. Religionshistoriskt och exegetiskt. Redan primitiva folk ha känsla för tillvarons regelmässighet. För att existera och leva tillsammans måste man rätta sig efter nedärvda normer, som oftast äro lika mycket sociala som religiösa. Som absolut bindande härledas dessa ytterst från gudarna, som också vaka över att de följas. Den indiske guden Varuna härskar i kraft av sin heliga 1., som bestämmer över såväl den kosmiska som den sedliga ordningen. Även den babyloniske konung Hammurapis 1., som utgör en kodifiering av profan, till avsevärd del från sumererna övertagen, tillämpad rätt, har en religiös ingress, och den berömda stenen, på vilken den är inristad, är försedd med en relief, som visar hur konungen mottar 1. ur solgudens, den högste domarens, hand. Många folk visa sinne för vanskligheten i att tillämpa normerna på livets konkreta mångfald och dryfta lidelsefullt även den nedskrivna |:s materiella innehåll. Bland grekerna trädde däremot frågan om |:s väsen och bindande kraft i förgrunden. Med |1. (vópog) betecknades allt som hade karaktär av norm. Begreppets ursprung var kultiskt-religiöst, och i äldre tid betraktades 1. som en skapelse och uppenbarelse av Zeòùg Baoiàsúg (Zeus Konungen). Senare framställdes 1. själv som gudomlig princip och samhällets »konung», en avbild av världsalltet och dess ordning. Under femte århundradet undergrävdes både gudstrons och ]l:s auktoritet. I filosofien försökte man finna en ny grundval för 1l. genom att förankra den i förnuftet: idealet blev den insiktsfulle, rättrådige, sant konungslige mannen, som ej var bunden av någon yttre 1., men själv en |. för sig och andra. Denna 749 tanke förverkligades handgripligt av den hellenistiska tidens härskare, som i anslutning till orientalisk kungaideologi framträdde som gudomliga väsen med anspråket att i sin person återspegla kosmos’ eviga ordning och vilkas vilja därför var 1. En annan variant av samma grundsyn finner man hos stoikerna. Världsalltets ordning är en orubblig 1., som genomtränger även naturen och i förnuftet är inskriven i människosjälen. Därigenom blir efterföljandet av l. en akt av sann frihet. Enligt israelitisk uppfattning är rätten (hebr. mishpa't) det som människan normalt gör då hon handlar i överensstämmelse med sitt väsen och sin ställning inom samfundet, uppfattat som förbund, och |. (hebr. torah) är ett uttryck för denna rätt. Härigenom blir rätten lika dynamisk som livet, och 1. är ingalunda lika för alla. Den svage, som inte förmår hävda sig inom gemenskapen, blir närmast rättslös, och därför inskärpa inte bara profeterna, utan |. själv, kravet på barmhärtighet. Idealet är »rätt och kärlek» (Mika 6:8; Hos. 12:6). Den israelitiska folkgemenskapen existerar dock ytterst som ett förbund med Jahve. Förbundet förnyas i den årliga kulten, och dess urkund, som anger både de förpliktelser och de löften som det medför, är den mosaiska l., som därför omfattar såväl religiösa och kultiska som etiska, sociala och profanrättsliga normer, ideal, bud och stadganden. I sin konkreta utformning är israelitisk rättspraxis beroende av allmänorientalisk rättstradition, men den visar i all sin stränghet en tendens till större humanitet än t.ex. Hammurapis |. Även senjudendomen bygger på löftet, kulten och 1., men i synnerhet inom den 750