LAG fariseiska riktningen blev 1. förhärskande: den rätta kulten består i följandet av 1., och uppfyllelsen av Guds löften är beroende av att 1. iakttages. L. fanns till före världens skapelse sida vid sida med Visheten (jfr Vishetslitteratur) och ofta identifierad med den; även om allt annat skulle förgås, så förblir 1. Den äger och skänker evigt liv. Filon kallar den en spegelbild av världsalltets eviga ordning. Med |]. förstår senjudendomen inte bara Mose ]., utan även den muntliga traditionen (Mishna). Den uttrycker och normerar på en gång Guds förhållande till sitt folk (uppenbarelsen), Israels förhållande till Gud (ceremonial-].), israelitens förhållande till sin nästa (etisk norm och borgerlig formal-l.) samt Israels förhållande till andra folk. Som enheten av religion och folklig livsform blev 1. värnet för judarnas nationella existens även sedan deras politiska självständighet gått förlorad. Å andra sidan framstod 1. som ett hinder för judendomen som missionerande religionssamfund att bli det »ljus för folken» som enligt samma 1. var dess uppgift. Den senjudiska l:s sammansatta natur skapade en problematik som den ur judendomen framvuxna urkristendomen mäste försöka lösa. En riktning betraktade kristendomen som fullkomnad judendom och höll fast vid 1. i hela dess vidd. Andra sökte en kompromiss på de s.k. noakidiska, även icke-judar förpliktande budens linje (Apg. 15:28 f.). Den tredje lösningen var en av kristusgärningens eskatologiska innebörd motiverad gränsgång med judendomen: Kristus, icke |., var till före världens skapelse och skall därför regera även efter dess undergång. L. har sin begynnelse i tiden och därför sitt slut i den. Denna syn innebar betydande svårigheter, som främst Paulus mödat sig att övervinna: Som Guds uppenbarelse äger 1. (=Skriften) bestående giltighet, som historiskt dokument har den en historiskt begränsad räckvidd, men i båda fallen är det fråga om samma 1. Utvägen ur denna motsägelse såg Paulus däri, att |. som uppenbarad frälsningshistoria själv inskränker sin befogenhet som nationell-universell frälsningsväg. Det följer av fräls- 751 ningshistoriens fyra epoker: Med Adam kom synden och döden, med Abraham löftet, med Moses 1., med Kristus den nya eonen. I Kristus går löftet i uppfyllelse, synd och död besegras. De som höra Kristus, den andre Adam, till äro med honom arvingar till det löfte som gavs Abraham, och tron träder i l:s ställe. Allt detta gäller omedelbart endast för judarna. Men också hedningarna bära på arvet från Adam, också de behöva därför ett »löfte» (Rom. 1:20) och en 1. (samvetet, Rom. 2: 14 f.). Genom denna parallellisering blir Kristus också för dem ingången till en ny tidsålder, och tron gör även dem till Abrahams rätta arvingar. Men även om |l. som frälsningsväg är upphävd av den nya eonen, så är icke dess etiska kärna (kärleksbudet) falsk. Som G.T., så betraktar även Paulus livet i alla dess former som handling. Tron är »verksam i kärleken» (Gal. 5:6). Men kärleken tvingas inte längre fram av |., utan är en spontan yttring av Anden och därmed av den kristna friheten (frihet till tjänande kärlek, Gal. 5: 13). Grundsynen i fråga om |]. är i hela N.T. densamma. I |. finns invävt i varandra evigt och till tiden begränsat (t. ex. Matt. 5: 17 f.; Luk. 16:16, jfr v. 17; Matt. 11:13). Den innehåller »en skugga av det tillkommande goda», d.v.s. av det nya förbundet med dess i hjärtat inskrivna 1. (Hebr. 10:1, 8:10), men dess tid är förbi (t.ex. Joh. 1:17). I Kristus blir till och med kärleksbudet ett nytt bud (Joh. 13:14). Jakobs brev prisar det som den fullkomliga |1., frihetens konungsliga 1. Den tanken gryr, att också den nya eonen skall ha sin 1., och man återknyter till den senjudiska tron, att Messias (som konung) skulle förkunna en ny |, d.v.s. den slutgiltiga formen av den gamla 1. (jfr 1 Joh. 2: 7). Litt.: A. Bill, L'évangelie et la loi 1, La morale et la loi (Strasbourg 1928); W. Jaeger, Paideia 1—3 (Berlin—Leipzig 1934—47) ; A. Alt, Die Ursprünge des israelitischen Rechts (Leipzig 1934); J. Pedersen, Israel 1—4 (Khvn 1934); G. Östborn, Tora in the O.T. (diss. Uppsala, Lund 1945); I. Engnell, Israel and the law (Uppsala 1946). — W. Bousset, Die Religion des Judentums (3 ed. Tübingen 1926); E. Lohmeyer, Grundlagen pauli- 752