| ham om välsignelse genom hans säd till alla släkten på jorden och profeternas utsagor om hednafolken, som skola tjäna Gud, till de direkta missionsbefallningarna från Jesu mun och den missionshistoria som tecknas i Apg. och Pauli brev, ges material för en biblisk motivering ay missionen. I modern missionsteologi understrykes emellertid, att icke blott enstaka bibelord framställer missionsplikten, utan att missionen i Guds ord alltigenom framstår som en nödvändig del av Guds handlande med världen. Den fortsätter Kristi frälsningsgärning, den är kyrkans existensberättigande under tiden mellan Jesu himmelsfärd och hans återkomst. Därmed har också missionens sammanhang med eskatologin kommit i centrum för missionstänkandet. Från den utgångspunkten övervinnes vidare en motsättning, som man tidigare menat sig finna mellan partikularism och universalism både i GT och i Jesu förkunnelse. Vad Gud genom profeterna och genom Kristus utförde för de förlorade fåren av Israels hus, gjorde han för hela världens skull; i Israelsmissionen låg världsmissionen innesluten. Vid sidan härav hämtar romersk mission motiv från kyrkans tradition, dogmer och etik, samt från mänsklighetens belägenhet utanför kyrkans välsignelse. Även protestantisk missionslära räknar med sådana sekundära motiv: medlidande med hedningarnas timliga och eviga nöd, tacksamhet över vad kyrkan mottagit, önskan att utbreda kristen kultur med dess politiska, sociala och ekonomiska inrättningar (ku lturmission). Men om sådana motiv hotat att undanskymma missionens rent religiösa grundvalar, har ständigt en reaktion satt in. Så skedde t.ex. då i början av 1930-talet en grupp amerikanska lekmän formulerade en tes, enligt vilken missionens funktion vore att befordra världsvid förståelse och enhet på det andliga planet. Såsom den protestantiska missionens svar härpå kan man betrakta den framställning av »Det kristna budskapet i en icke-kristen värld», som den holländske religionshistorikern H. Kraemer gav 1938, vari hävdades kristendomens absolut unika ställning bland 1081 MISSIONSMOTIV religionerna och missionens motiv på nytt söktes i den bibliska frälsningshistorien. Missionens slutmål framgår ur dess motiv: att nå fram till alla människor med frälsningserbjudandet. Men i fråga om mer närliggande mål växlar uppfattningarna, främst när det gäller motsatsparet individuella omvändelser—folkkristnande. R omersk missionslära framhäller, att medan missionen arbetar på individers frälsning, verkets egentliga ändamäål likafullt är att upprätta kyrkan i alla länder och hos alla folk. I och med att en missionskyrka definitivt inordnats i kyrkans hierarki, är missionen i egentlig mening avslutad. Inom evangelisk mission har pietistiska riktningar och väckelserörelser ofta ställt som mål att rycka själar ur världsbranden. Men på grund av de praktiska erfarenheterna under missionsarbetet har även på protestantiskt håll den uppfattningen blivit förhärskande, som i kyrkogrundande ser det omedelbara missionsmålet. Synen uttrycks stundom i slagordet »från kyrka till kyrka»: missionen utgår från kyrkorna och resulterar i nya, nationella kyrkor, vars uppgift det är att genomsyra folkens liv. En reaktion mot det starka betonandet av kyrkan som missionsmål har börjat under senare år. På romerskt håll förblir man givetvis kyrkotanken trogen, men med ökad tonvikt på att det gäller att plantera en kyrka, att så ett frö som växer enligt egna lagar och förutsättningar, inte att överföra till nya områden ett redan fast utformat kyrkosystem. Holländaren J. C. Hoekendijk har på evangelisk sida dragit i härnad mot vad han betraktar som ett envist kretsande kring kyrkan: missionen är till för världens, inte för kyrkans skull, kyrkan är blott ett redskap, som man bör ägna så liten uppmärksamhet som möjligt. Vad som på detta sätt eftersträvas är en ny syntes, som undviker både individualism och institutionalism. Litt.: V. Sörensen, Missionens motiv, maal og midler (Khvn 1911; ännu användbar som introduktion), liksom A. Kolmodin, Världsmissionens bibliska grund (Uppsala 1920). Korta inlägg från senare år: A. Fridrichsen, Den nedbrutna skilje- 1082