MISSIONSRÅD muren (utg. av B. Sundkler, Uppsala 1954) ; A. Nygren, Missionens plats i kristendomens centrum (i Svensk teol. kvartalskr. 1943); H. Lindroth, Mission och teologi (i Svensk Missionstidskrift 1952); J. Schmidlin, Katholische Missionslehre im Grundriss (2 ed. Münster i. Westf. 1923; ännu användbar), liksom den protestantiska J. Richter, Evangelische Missionskunde (Leipzig—Erlangen 1920); K. Hartenstein, Die Mission als theologisches Problem (Berlin 1933; viktig); J. Dürr, Sendende und werdende Kirche in der Missionstheologie Gustaf Warneck’s (diss. Bern, Basel 1947); H. Kraemer, The Christian message in a non-Christian world (London 1938; svensk övers. Kristendomens budskap i en icke-kristen värld, Sthm 1940; ännu grundläggande); M. Warren, The truth of vision (London—Edinburgh 1948) och dens., The Christian mission (London 1951; båda utomordentliga introduktioner till modernt missionstänkande); J. C. Hoekendijk, Kerk en volk in de Duitse zendingswetenschap (diss. Utrecht, Amsterdam 1949; de banbrytande tankarna i detta verk i lättillgänglig form t. ex. i Nordisk missionstidskrift 1952, s. 3—19); A. Seumois, La mission »Implanation de l'église» dans les documents ecclésiastiques (i Missionswissenschaftlichen Studien — Festgabe J. Dindinger dargeboten, Aachen 1951; modern katolsk missionssyn). À.. MISSIONSRÅD. De evangeliska missionernas samarbete främjades på ett ojämförligt sätt av världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910, där amerikanen John R. Mott* och engelsmannen J. O. Oldham spelade en ledande roll. Det var också dessa män, som präglade arbetet inom den s.k. fortsättningskommitté, som hade att fullfölja Edinburghkonferensens arbete. Fortsättningskommittén ersattes år 1921 av det då konstituerade Internationella Missionsrådet (IMR). Rådets utåt mest synliga verksamhet har varit anordnandet av för hela den evangeliska missionsrörelsen synnerligen betydelsefulla världskonferenser (Jerusalem 1928, Tambaram, Madras, 1938, Whitby, Kanada, 1947), liksom också ett antal regionala missionskonferenser i skilda delar av världen. IMR:s struktur och program betingas av dess funktion. Det har inga exekutiva befogenheter, utan är, såsom namnet angiver, ett råd. Rådets funktioner ha vid ett viktigt 1083 möte i Oegstgeest, Holland, år 1948, definierats sålunda: »1. Att stimulera tankeutbyte och studier i frågor gällande kristendomens expansion i hela världen. 2. Att förhjälpa till en koordinering av de nationella missionsorganisationernas och de kristna rådens verksamhet och att varhelst möjligt söka åvägabringa samarbete. 3. Att uppkalla kristen opinion till arbete för samvets- och religionsfrihet samt frihet att missionera. 4. Att förena de kristna krafterna i världen för att söka uppnå rättvisa i de internationella och mellanrasliga förbindelserna. 53. Att genom utgivandet av International review of missions’ och andra liknande publikationer bidraga till studiet av missionens problem. 6. Att sammankalla världsmissionskonferenser om och när detta anses önskvärt.» För att nationellt och regionalt utföra denna uppgift har IMR sökt åvägabringa organisation av nationella »missionsråd» (i Västern) och »nationella kristna råd» (i de »unga kyrkornas» gebit). Dessa arbeta genom specialkommittéer (för evangelisation, litt. etc.). Dessutom tillkomma c:a tjugu nationella råd som ännu icke kvalificerat sig som konstituerande medlemmar av IMR, men som stå i mycket nära förbindelse med rådets huvudkontor i London och New York. Detta gäller särskilt de kristna råden i de olika kolonierna i Afrika och Västindien. Utgående från Whitby-konferensens år 1947 beslut att främja ett allt starkare »partnership» (kompanjonskap) mellan de gamla och unga kyrkorna — i fråga om personal, pengar, program och administration anser rådet sin särskilda uppgift nu vara att åstadkomma ett intensifierat meningsutbyte på lokal, nationell, regional och världsomfattande basis. För de närmaste åren planeras en rad av regionala konferenser som torde komma att stimulera missionsarbetet i avsevärd grad. Från och med Kyrkornas Världsråds tillkomst år 1948 är det nödvändigt att definiera IMR:s roll och funktion även i förhållande till detta. De två råden ha mycket gemensamt. Medan å ena sidan 1084