MOSEBÖCKERNA rörande kulten. I kap. 17—26, den s. k. helighetslagen förekomma även sociala lagar. 4 Mos. eller Numeri (»folkräkningen») återupptar den historiska berättelsen från 2 Mos., vandringen från Sinai till Moab och erövringen av Transjordanien. Även här finnas åtskilliga lagar insprängda. 5 Mos. eller Deuteronomium (den andra lagen», i anknytning till ett uttryck i S e ptuagintas översättning av 17:18) börjar med en historisk återblick, som tillskrives Mose vid ökenvandringens slut och avslutas med berättelsen om Mose död. Även denna bok innehåller stora inströdda lagpartier. Pentateukkritiken. Traditionen om Mose som pentateukens författare har av forskningen måst överges. M. äro i stället resultatet av en flera århundraden omspännande tillblivelseprocess. Redan under 1700-talet blev frågan brännande, hur man skulle förstå denna tillblivelseprocess. Med utgångspunkt från iakttagelsen, att vissa avsnitt begagna gudsnamnet Jahve, andra Elohim antogo tysken Witter och senare fransmannen Astruc förekomsten av olika dokument eller källskrifter i pentateuken. Vid 1800-talets mitt lämnades nya och viktiga bidrag till karakteristiken av dessa källskrifter framför allt av Ewald och Hupfeld. Den senare räknar med en elohistisk »grundskrift» (längre fram kallad prästcodex eller prästskriften, P), en »yngre elohist» (E) och en ännu yngre jahvist (J). Dessa källskrifter eller berättelsetrådar ha av en redaktor sammanfogats till en enhet. Då senare även 5 Mos. togs med i betraktande tillkom som fjärde källskrift Deuteronomium (D) och därmed var slutstenen lagd i den kompositionshypotes, »fyrkällsteorien», som sedan dess dominerat inom forskningen. Från omkring mitten av 1800-talet kommer intresset att allimer koncentrera sig kring frågan om källskrifternas ålder. Den fasta punkten var lagd med dateringen av D till det 7 årh. (Josias reformation). Beträffande de övriga källskrifternas inbördes ålder ledde forskningen till en radikal omvärdering av Hupfelds datering, enligt vilken P ju var äldst. Framför allt genom glänsande undersökningar av Graf och Well- 1119 hausen* påvisades, att P i stället är den yngsta källskriften och att den riktiga ordningsföljden är J, E, D, P. Den s. k. Graf— Wellhausenska källteorien befattar sig sålunda främst med källornas datering, medan upptäckten av dem är ett verk av den äldre forskningen. Det var genom en undersökning av den gammaltestamentliga kultens historia som Wellhausen leddes fram till sin omdatering. Han påvisar i detalj, huru Israels hela äldre historia blir oförklarlig, om P och D ha förelegat som gällande lag under domare- och kungatiden. Framför allt P:s starkt differentierade kultlagstiftning hör hemma i utvecklingens slutskede, ej i dess begynnelse. Även för förhållandet mellan D och P bli kulthistoriska argument avgörande: medan i D kultens centralisering framställes som ett aktuellt krav, är den i P en obestridd förutsättning, som överhuvud ej diskuteras. När det gäller källskrifternas absoluta ålder, röra vi oss på tämligen osäker mark. Utgångspunkten är, att D enligt all sannolikhet till sin kärna är identisk med den lagbok som vid Josias reformation blev funnen i templet och fick tjäna som rättesnöre för Josias reglering av kulten, 2 Kon. 23. Man kan förmoda, att detta »urdeuteronomium » tillkommit under Manasses regering. J dateras vanligen till tiden mellan rikets delning och Amos, E något senare. P är yngre än D och med största sannolikhet yngre än Hesekiel. Medan de historiska böcker som tillkommit under 6. årh. f. Kr. äro starkt påverkade av D, finner man först i K rön i k eböckerna* inflytande från P. Vanligen förlägges P till perioden mellan Serubbabel och Malaki. Därmed är givetvis ej sagt, att allt i denna källskrift skulle härröra från denna tid. Jämte de gängse beteckningarna för källskrifterna finner man ofta i exegetisk litteratur signaturen R, varmed anges den redigering, varigenom källskrifterna kombinerats med varandra. Man antar allmänt, att detta arbete gjorts successivt av flera redaktorer. Först sammanfogades J och E (R'"), varefter D infogades (RP). Slutligen upptogs P (R”). I sin helhet kan man räkna med att 1120