OXFORDGRUPPRÖRELSEN Resor i Europa och Asien skänkte honom insikter och förbindelser av vikt för framtiden. 1921 lämnade han en förmånlig universitetstjänst och upptog i Cambridge och Oxford bland den från kriget hemkomna akademiska ungdomen en helt personlig verksamhet. Kännetecknande var radikal uppgörelse med synd, därför bekännelse och så långt möjligt gottgörelse, hel överlåtelse åt Gud, realistisk tro på Guds ledning, personlig öppenhet dels i enskild bikt som hjälp till frigörelse, dels inför andra när det förväntas vara till deras gagn, »stilla stund» för att pröva sig inför Kristi bud om absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek samt för att söka Guds ledning, gemenskap i »grupper» och »lag» för att hjälpa andra till »förvandling» och nytt liv. Verksamheten växte snabbt. »House parties» i otvungna former samlade stora skaror. 1928—30 verkade ett lag i Sydafrika. En tillfällighet gav det namnet Oxfordgruppen, varav »Oxfordgrupprörelsen». Snart nåddes alla världsdelar. Aktioner i Danmark och Norge 1934 —35 hade djupa och vida verkningar. Även Sverige berördes. 1938 ledde Buchman ett stort möte i Visby. Samma år föddes hos Buchman inför det hotfulla världsläget tanken på en världsomfattande andlig förnyelse såsom enda möjligheten till räddning, en genomgripande »moralisk upprustning». Detta uttryck har sedan blivit rörelsens gängse beteckning (Moral Re-Armament, MRA). Under andra världskriget arbetades för att stärka den moraliska insikten och kraften bakom fronterna. Musik, sång, skådespel togos till hjälp i denna verksamhet. Efter kriget öppnades ett centrum i Caux i Schweiz, där årliga konferenser hållits sedan 1946, besökta t. o. m. 1953 av 66.000 deltagare från 118 länder, ej minst politiker och industri- och arbetarledare, även kommunistiska. Vintern 1952—53 företogos stora aktioner i Främre Indien, 1954 i skilda delar av Afrika. Ansvariga ledare i Burma, Thailand, Japan m. fl. länder vädja om fortsatta eller nya in- 1431 satser. De se i »moralisk upprustning» en ideologi, som kan göra demokratien funktionsduglig och bringa lösning av sociala, ekonomiska, politiska och rasliga motsättningar enligt grundsatsen »icke vem som har rätt utan vad som är rätt». Buchmans insats för försoning och fred har erkänts genom hedersbetygelser från regeringarna i Frankrike och Västtyskland. »Moralisk upprustning» vill göra oxfordgrupprörelsens grundläggande erfarenheter verksamma i och för en alla livsområden omfattande förnyelse, grundad på individens förvandling. För övrigt är den oteologisk och okonfessionell, vill icke träda i samfundens ställe, men väl aktivisera de kristna i alla samfund. »Moralisk upprustning» äger ingen organisation, utan fungerar snarast som en världsvid familjegemenskap, och dess arbetare äro oavlönade. Den är opolitisk, men kämpar för absolut moral, personlig förvandling och lagarbete under Guds ledning som grundbetingelse för all grupprörelsens grundläggande erfarenheter positiv verksamhet, politisk såväl som annan, i vilka länder, samhällsskikt och religioner den än arbetar. Litt.: The Oxford group and its work of moral re-armament (London 1954; historisk översikt med data och dokument); F. Buchman, Remaking the world (2 ed. London 1953; innehåller tal 1934—52 samt värdefullt biografiskt och historiskt stoff; sv. övers. Sthm 1948); H. Begbie, Life changers (London 1932; sv. övers. Uppsala 1934); A. J. Russel, For sinners only (15 ed. London 1933; sv. övers. 4 ed. Sthm 1938); S. Norborg, En eiendommelig verdensvekkelse (Oslo 1933; sv. övers. 5 ed. Sthm 1935); R. Fangen, En kristen verdensrevolusjon (Oslo 1935; sv. övers. 6 ed. Sthm 1938); P. Howard, Ideas have legs (London 1945; sv. övers. Sthm 1947, da. övers. Khvn 1947; no. övers. Oslo 1947); dens., The world rebuilt (London 1951; sv. övers. Sthm 1951; da. övers. Khvn 1951; no. övers. Oslo 1951; fi. övers. 1952); E. Skard, Demokratiets vei (Oslo 1948); dens., Ideologiens tidsalder (Oslo 1950); B. Jonzon, Kyrkan och moralisk upprustning (Sthm 1952). B.J. OXFORDRÖRELSEN, se Oxfordbevægelsen. 1432