M a A E. Hocedez, Histoire de la théologie au XIXe siècle 1—3 (Paris 1947—52) ; R. Aubert, La théologie catholique au milieu du XXe siècle (Tournai—Paris 1954); A. Bea, Der heutige Stand der Bibelwissenschaft (i Stimmen der Zeit 1953—54) ; W. Schweitzer, Schrift und Dogma in der Ökumene (Gütersloh 1953; god litt.-fort.) ; Cinquante ans de pensée catholique francaise (Bibl. Ecclesia 15, Paris 1955). Videre litt. hos W. v. Loewenich, anf. skr. s. 439 f.; K. Rahner, Theologie der Verkündigung (2. ed. Freiburg im Br. 1939); J. A. Jungmann, Katechetik (Freiburg im Br. 1953). Se de skandinaviske katolske tidsskrifter: Catholica og Katolsk ugeblad (Danmark), Documenta (dominikanernes tidsskrift) (Finland), St. Olav (Norge), Credo og Hemmet och helgedomen (Sverige). Vigtigere opslagsværker: Dictionnaire de théologie catholique (Paris 1923—50); Lexikon für Theologie und Kirche (Freiburg i. Br. 1929—38) ; Catholicisme. Hier, aujourd’hui, demain (Paris 1948 ff.) ; Enciclopedia cattolica (Rom 1948—54). K. E. SK. ROMERSK RELIGION. Uimärkande för r. är avsaknaden av myter och plastiska gudagestalter. Gudarna äro makter (numina), de ha ingen familj och om två gudar avy olika kön ställas bredvid varandra, t. ex. Neptunus och Salacia, äro de endast uttryck för samma väsen. De s. k. särgudarna, som uttrycka en mycket specialiserad handling, t. ex. Vervactor, är jaren, Redarator, omplöjaren, o.s.v., förekomma i indigitamenta, böneformulär, och äro säkerligen till största delen alster av prästerlig spekulation. Vi känna den romerska religionen i den utformning den fått i statskulten under ett formalistiskt-juridiskt betraktelsesätt. Varje kulthandling måste utföras, varje bön framsägas på föreskrivet sätt, den minsta avvikelse gör den ogiltig. Förhållandet mellan gudar och människor uppfattas som ett kontrakt, som måste hållas obrottsligt. Tyvärr veta vi mycket litet om folkreligionen, även hos de besläktade italiska stammarna. De viktigaste urkunderna för den äldre religionen äro kalenderns festförteckning (fasti), i vilken de äldsta festerna särskilt framhävas, och listan på data för tempelinvigningar. Med andra indoeuropeiska folk ha romarna Jupiter (samma ord som Zeus 13 385 ROMERSK RELIGION med tillägget fader) och förmodligen härdens gudinna Vesta gemensamma. Den mest betydande inhemske guden är Mars, som också dyrkades av de besläktade stammarna, dels som krigsgud dels som vegetationsgud. Tidigt invandrade främmande gudar, dels från etruskerna — under den senare kungatiden härskade etruskiska kungar i Rom — dels från Syditalien. Tolkningen av di indigetes och di novensides som inhemska resp. främmande gudar är vanlig men bestridd. Den kapitolinska triaden, Jupiter, Juno, Minerva, vars tempel invigdes 509 f. Kr., är av etruskiskt ursprung. Tempel invigdes åt Mercurius (Hermes) 495, Ceres, Liber, Libera (Demeter, Dionysos, Proserpina) 493, Castor 484, Apollo som läkegud 453 f. Kr., men denne gud hade ett äldre kultställe. Dessutom kom Hercules i äldre tid. Därefter inträdde ett uppehåll, tills Aesculapius infördes 291 f. Kr., säkert beroende på en reaktion av de dominerande, nationellt sinnade jordägaresläkterna. Med erövringen av de grekiska städerna i Syditalien blev inströmningen av grekiska kulter och föreställningar överväldigande. Många kulter infördes genom de sibyllinska oraklen, en samling grekiska orakel som hämtats från den grekiska kolonien Cumae, enligt sägnen under den siste konungens tid. Enligt deras föreskrift firades t.ex. den första sekularfesten (Iudi Tarentini) 249 f. Kr. Grekisk litteratur och konst fingo makt över romarna, de romerska gudarna jämställdes med de grekiska och övertogo deras myter, r. greciserades, ehuru dess yttre former bevarades. Då dessa under republikens sista tid missbrukades i politiskt syfte, miste den all kraft. Denna greciserade r. var det som kejsar Augustus sökte återställa. Hans skyddsgud var Apollo, åt vilken han uppförde ett praktfullt tempel på Palatinen. En mycket betydelsefull plats i romersk religion intaga kultkollegierna, varav vissa hade att utföra särskilda riter. Salierna framtogo de heliga sköldarna (ancilia) och dansade vid krigstidens början i mars och lade dem åter tillbaka i oktober. Fratres arvales hade agrarisk karaktär. Fetialerna 386