ROMERSK RELIGION Marcus Aurelius offrar framför Jupitertemplet på Capitolium. Relief i Palazzo dei Conservatori, Rom. förklarade krig och avslöto förbund med andra folk under högtidliga former. Mycket viktigare voro de kollegier vilkas uppgift var att reglera religionsutövningen i statens intresse. De sibyllinska oraklen omhänderhades av quindecimviri sacris faciundis, som vid behov rådfrågade dem och föreskrevo riter. Detta kollegium var ett officiellt organ för kultens grecisering. Augurerna inhämtade och tolkade tecken ur fåglarnas flykt m.fl. De voro tekniska biträden för de ämbetsmän, vilka innehade ius auspicii, graderad efter ämbetenas rang var denna ett uttryck för ämbetshierarkien. Haruspicinen, konsten att spå ur offerdjurens inälvor, var etruskisk och utövades privat. Förnämst var collegium pontificum, som vakade över religionsutövningen över huvud. Dessa kollegier intogo en anmärkningsvärt självständig ställning, de kompletterade sig själva genom 387 kooptering, de besutto en rättsbildande kraft på sakralt område, som de utövade genom sina utlåtanden. Å andra sidan voro de icke oberoende av staten, helst som medlemmarna voro verksamma i det politiska livet. Denna organisation av de religiösa angelägenheterna med rättsbildande kraft är mycket märklig. Icke tillfälligt har påven ärvt namnet pontifex maximus. Huskulten hade mycket större betydelse i Rom än i Grekland. Dess medelpunkt var härden, på vilken offer förrättades. Liksom familjen hade staten sin härd, på vilken en ständig eld brann. Den vårdades av de vestaliska jungfrurna. Ceremonierna voro mycket ålderdomliga. Med Vesta, härdens gudinna, voro penaterna förbundna, förrådskammarens gudar. Senare förstod man med penater alla i ett hus dyrkade gudar. Till dessa hörde också larerna. Deras ursprung är omtvistat, möjligen voro de från början lantliga gudar som skyddade äkertegarna. I staden blevo de kvarterens skyddsgudomligheter. I huskapellen ser man ofta två larer och mellan dem husherrens genius, som bär hans drag. Genius (av gignere, föda) är den odödliga substansen hos mannen, man kan också säga hans personlighet, motsvarande begrepp hos kvinnan heter juno. Genius var föremål för husfolkets kult och öppnade vägen för kejsarkulten (se Härskarkult). Huskulten var den del av r., som visade den största motståndskraften, den förbjöds först genom ett edikt av kejsar Theodosius 392 e. Kr.: »Ingen må genom hemligt offer dyrka laren med eld, genius med vin, penaterna med rökelse, tända lampor, offra rökelse, upphänga kransar.» Graven var helig. Var det nödvändigt att flytta de dödas ben, måste det ske under särskilda ceremonier, som föreskrevos av pontifikalkollegiet. Gravarna lågo utanför staden, ofta försedda med byggnader och trädgård. Släktens medlemmar församlade sig där till måltider i gemenskap med de döda, en sed som fortsatte i martyrkulten. I kejsartiden, då släktbanden sprängdes, övertogs de dödas kult av begravningsföreningar. De döda betecknades kollektivt som di manes eller di parentes. En allmän fest fira- 388