STIFT rättens inflytande och den västerländska kristenhetens politiska och sociala omgestaltning över huvud. De viktigaste resultaten i denna omvandling äro uppkomsten av domkapitel* som stiftsstyrelsens organ och stifts- och församlingsorganisationens vidare utbyggnad. Diecesansynoden (synodus dioecesana) blev på 8000-talet en fast institution och bestämmelser om årliga stiftsmöten utfärdades vid fjärde laterankonciliet 1215. En av synodens viktigaste uppgifter ansågs vara att befästa prästernas samhörighet med sitt s. och att vaka över att stiftsgränserna förblevo intakta. Som biskopens vikarie i stiftsstyrelsen framträdde archidiakonen med uppgift att övervaka kyrkotukten i s. Under 1400-talet förlorade dock denne all betydelse. Redan under tidig medeltid tillkommo särskilda stiftsarkiv och särskilda kanslier. Grunden var härmed lagd till den självständighet, som utmärker s. under senmedeltiden, då varje s. blev en sluten enhet med sin egen prästutbildning, sin egen liturgiska tradition och delvis sin egen lagstiftning. Med reformationen minskades s:s självständighet, även om den som t. ex. i Sverige under 1600-talet alltfort spelade en viktig roll, varom särskilda stiftskatekeser, stiftspsalmböcker och stiftsstatuter bära vittne. Litt.: J. Bingham, Origines ecclesiasticae (London 1843—45); K. Lübeck, Reicheinteilung und kirchliche Hierarchie (Münster 1901); K. Müller, Parochie und Diözese im Abendland in spätrömischer und merowingischer Zeit (Zeitschrift f. neutest. Wissenschaft 32, 1933); F. Arnold, Das Diözesanrecht nach den Schriften Hinkmars von Reims (Wien 1935); R. Höslinger, Die alte afrikanische Kircheim Licht der Kirchenrechtsforschung (Wien 1935); A. S. Popek, The rights and obligations of metropolitans (Canon law studies 260, 1947); F. J. McElroy, The privileges of bishops (ibid. 282, 1951); H.E. Feine, Kirchliche Rechtsgeschichte (2 ed. Weimar 1954); W. Plöchl, Geschichte des Kirchenrechts 1—2 (Wien 1953— 55). I Sverige möta de äldsta uppgifterna om en stiftsorganisation i en förteckning över den romerska kyrkans provinser från tiden omkr. 1120; i denna nämnas följande svenska s.: 679 Skara, Linköping, Tuna (Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Aros (Västerås). De s. som hörde under dessa biskopsstolar, torde emellertid knappast vid denna tid ha varit närmare avgränsade från varandra. Eskilstuna förenades också snart med Strängnäs, och Sigtuna ersattes omkr. 1140 av Uppsala, som dessutom 1164 blev ärkebiskopssäte och som stift torde ha varit det största i den dåtida västerländska kristenheten. Till de nämnda stiften kommo under medeltiden Växjö och Åbo. I Magnus Erikssons landslag från 1347 anges den svenska kyrkoprovinsen pa följande sätt: Sverige har sju biskops- och nio lagmansdömen: U p psala ärkebiskopsdöme, som omfattar ett lagmansdöme över hela Uppland, Lin k öpings biskopsdöme, omfattande två lagmansdömen, Östergötland och Öland, S k ara biskopsdöme, som omfattar två lagmansdömen, Västergötland och Värmland, Strängnäs biskopsdöme, omfattande två lagmansdömen, Södermanland och Närke, Västerås biskopsdöme, som omfattar ett lagmansdöme, Västmanland och Dalarna, Växjö biskopsdöme, omfattande Tiohärads lagmansdöme och slutligen Åb o biskopsdöme. Under återstoden av medeltiden undergick stiftsorganisationen i Sverige inga förändringar. För att göra s. mera lättskötta lät dock Gustav Vasa 1557 utarbeta ett förslag till en ny stiftsorganisation och uppdelade därvid de gamla s. i mindre kyrkliga enheter under särskilda »ordinarier». Detta förslag genomfördes emellertid endast delvis och efter ett årtionde återställdes s. i sin äldre omfattning. En uppdelning av de gamla s. blev dock oundviklig, och superintendenturer inrättades 1581 i Mariestad, 1603 i Kalmar, 1620 i Göteborg och 1647 i Härnösand. Superintendenten i Mariestad flyttades sistnämnda år till Karlstad; superintendenterna i Göteborg och Kalmar erhöllo biskopstitel 1664 resp. 1678, de övriga 1772. Under 1600-talet kommo dessutom Visby 1645 och Lunds s. 1658 till Sverige. År 1904 avskildes Västerbottens och Norrbottens län frän Härnösands s. till ett eget Lu- 680