Vid stiftsorganisationens uppkomst torde några bestämda regler och principer ursprungligen icke ha tillämpats. Utvecklingen gestaltade sig också olika inom olika områden. En stor roll har dock överallt den civila organisationen spelat, särskilt den nyorganisation, som ägde rum i det romerska riket under kejsar Diocletianus. Överhuvud taget, men särskilt i öster, har det statliga inflytandet varit stort. Under Konstantin den store torde också i stort sett den kyrkliga indelningen ha överensstämt med den statliga. Det är också betecknande, att kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställde, att den kyrkliga organisationen skulle anpassas efter förändringarna i den statliga. Detta blev dock icke alltid förhållandet, och utvecklingen var långt ifrån enhetlig. I V ä sterlandet kom icke heller den civila organisationen att på samma sätt som i orienten påverka den kyrkliga. Vid sidan av det statliga inflytandet var det här påven, som tidigt tog aktiv del i arbetet på stiftsorga- nisationen, särskilt gäller detta om missionsområdena. Först på 1000-talet kom dock upprättandet av nya s. och stiftsregleringar överhuvud att betraktas som en påven tillkommande rätt (se Codex juris canonici, can. 215 § 1 och can. 220). I E n gland beslutar numera parlamentet om inrättandet av nya s. I fornkyrkan hade varje stadsförsamling ursprungligen sin egen biskop*, som samtidigt var församlingens föreständare. Ignatius var biskop av Antiokia och Polykarpus av Smyrna, och inom den romerska och anglikanska kyrkan benämnes alltfort biskopen efter namnet på den stad, där katedralkyrkan är belägen. Till en biskops ämbetsområde lades emellertid, allteftersom kristendomen utbredde sig, även den staden närmast omgivande landsbygden. Några fasta gränser existerade dock länge icke, och en biskops ämbetsområde kunde även omfatta de närmaste städerna och mera avlägsna landsförsamlingar. I Syrien och Mindre Asien fanns dock omkr. 250 självständiga landsförsamlingar med egna biskopar, s. k. korbiskopar (av grek. xwperntioxono, lat. chorepiscopi), eller land- 677 STIFT biskopar. Sannolikt ha dock dessa biskopar tillsatts av en stadsbiskop. Vid konciliet i Nicea 325 voro 14 sådana korbiskopar närvarande. Under 300-talet började dock de autonoma korbiskopsförsamlingarnas princip alltmer att genombrytas av den framväxande stiftsorganisationen. Korbiskoparna blevo biskopar av lägre rang, och snart försvann institutionen för att senare i Västerlandet under 700- och 800-talen uppleva en kort blomstringstid. Parallellt med stiftsorganisationens framväxt under 300- och 400-talen gick utvecklingen mot bildandet av större kyrkliga enheter i anslutning till den romerska provincialorganisationen, i det att biskopen i provinsens huvudstad fick rang över provinsens övriga biskopar. Så tillkom det kyrkliga metropolitsystemet. I öster kom som regel den kyrkliga indelningen i provinser och s. att motsvara den statliga, och utvecklingen kan här sägas vara avslutad vid tiden för kyrkomötet i Kalcedon 451. Roms biskop förblev dock länge överbiskop över alla s. i Italien. Omkr. 350 tillkom emellertid Milano och 431 Ravenna som särskilda metropolitdömen. I F ran krike konsoliderades systemet under 500-talet, då det omfattade 9 metropolitdömen och 120 s. I England upprättade Gregorius den store 604 de båda metropolitdömena Canterbury och York med vardera 12 s. Under Karl den store reorganiserades och utbyggdes metropolitsystemet och stiftsorganisationen vidare i den frankiska rikskyrkan; metropoliterna började nu att mera allmänt kallas ärkebiskopar’ och deras underlydande biskopar suffraganer (av lat. suffraganus) en benämning som möter första gången 779. Ärkebiskopens betydelse minskades dock snart och han blev endast en biskop av högre rang men med få befogenheter över provinsens ‘biskopar; samtidigt ökades hans beroende av påven. Utmärkande för stiftsorganisationens utveckling i Västerlandet under den tidigare medeltiden är främst de av både kyrka och stat befordrade decentralisationssträvandena. De viktigaste faktorerna i denna omvandlingsprocess äro den germanska 678