SVERIGE årligen i maj); Ansgarius, S:s årsbok (Sthm, utges i dec.); R. Larsson—Gösta Nicklasson, En kristen livsrörelse (Sthm 1953; populär); W. Bredberg, P. P. Waldenströms verksamhet till 1878 (diss. Sthm 1948; förhistorien); A. Andersson, Svenska Missionsförbundet. Inre missionen 1—3 (Sthm 1928); 7. Andersson, Svenska Missionsförbundet. Yttre missionen (Sthm 1928); Genom Guds nåd. Svenska Missionsförbundet under 75 år (2 ed. Sthm 1954; bokfilm); D. Hedegård, Församling, dop, samfund (Mariestad 1932), J. Gustafsson, Du och din församling (4 ed. Falköping 1952; populär); R. Larsson, Livsgemenskapen i Kristus (Sthm 1953; populär). W. B. SVERIGE. 1. Den svenska kyrkans historia tar liksom Danmarks sin början med missionären Ansgar“ (d. 865 som ärkebiskop i Hamburg-Bremen), vars mission i Sverige synes ha betytt mera än i det södra grannlandet. Under mer än ett århundrade (830— 935) upprätthölls nämligen den av Ansgar grundade församlingen i Birka, den främsta handelsstaden i landet. Det är möjligt, att den ännu existerade, när handelsplatsen mot slutet av 900-talet flyttades till Sigtuna, där kristendomen snart skulle få sitt starkaste fäste. Eljest veta vi icke om något samband mellan missionen i Birka och den mission, som vid 900-talets slut påbörjades såväl söderifrån från Hamburg-Bremen som från väster från ärkestolen i Canterbury. Talrikast äro minnesmärkena från den engelska missionen, som funnit fäste i Norge och vars förste historiskt konstaterbara gestalt i S., Sigfrid, upprättade ett biskopsdöme i Västergötland för att sedan överflytta till Värend, d.v.s. södra Småland. Den betydelsefullaste framgången för den engelska missionen var dopet av den svenske konungen Olov Skötkonung i Husaby i Västergötland, troligen 1008. När Olov förlade sitt residens till Sigtuna flyttade den kristna missionen därmed fram sin front nära inpå asatrons kultcentrum, Uppsala, där avgörandet också föll mot århundradets slut och därmed förutsättningen gavs för kristendomens seger i landet som helhet. Från 1100-talets början voro de svenska konungarna utan undantag kristna och då folket efter germansk sed följde konungen 735 även i ett religionsskifte spreds kristendomen som den erkända religionen över landet. Ej minst av politiska skäl hade missionen redan vid 1000-talets slut helt underlagts Hamburg-Bremens ärkestol och av liknande skäl kom den trots motstånd från denna ärkestol att från 1100-talets mitt anknyta till ärkestolen i Lund, markerat bl.a. av att två svenska biskopar assisterade vid Lunds domkyrkas invigning 1145. Förbindelsen med Lund påskyndade kristianiseringen och medförde bl.a. anläggandet av de första klostren i landet (se Cisterciensorden). Redan några årtionden dessförinnan — omkr. 1120 — påträffa vi den första förteckningen över de svenska stiften*, även om dessa ännu ej helt avgränsats från varandra, nämligen Skara, Linköping, Tuna (Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Aros (Västerås). När den av påven utsände legaten Nicolaus av Albano (Breakspear) utsänd från Rom för att undersöka om de skandinaviska kyrkorna voro mogna för självständighet som ärkebiskopsdömen, kom till S. från Norge 1153, var emellertid den svenska kyrkan ännu ej så utbyggd som den norska. Men år 1164 vigdes den förste svenske ärkebiskopen Stefan i Sens i Nordfrankrike av ärkebiskop Eskil i Lund. Vid denna tid hade den svenska kyrkan själv börjat föra missionsverket vidare till Finland, möjligtvis med stöd av den svenska helgonkonungen Erik den h e- 1i g e*, som dock är en historiskt svåråtkomlig gestalt. Under den följande tiden ingick kyrkan ett nära förbund med konunga- och stormansklassen. Biskoparna voro stormanssöner eller befryndade med kungahuset. Genom rikliga testamenten blev kyrkan ekonomiskt självständig och domkapitel och kloster blevo rikt utbyggda, även am S. i jämförelse med andra länder blev ganska klosterfattigt. Samtidigt fick kristen sed överhanden över den kvarblivande hedniska, något som i den äldre Västgötalagen uttrycktes så: »Kristus är främst i vår lag». Inledningen till högmedeltiden med dess starkare anknytning till de kontinentala kyrkorna och dess anpassning till dennas 736