kyrkoideal bildar Skänninge möte 1248. På detta föreskrev den påvlige legaten Vilhelm av Sabina prästernas celibat, privilegium canonis, kyrklig rättskipning i övrigt, tionde, skattefrihet för kyrkan och andra den kanoniska rättens huvudkrav. De direkta förbindelserna med påvestolen blevo efter denna tid starkare, förmedlade ej minst av tiggarordnarna*, som nu fått ingång i landet och grundat kloster bl.a. i Stockholm och Sigtuna. Samtidigt intensifierades missionsarbetet i Finland, ett nordiskt inslag bland århundradets korstågsrörelser, stött av den nya kungadynastien från Birger Jarl. I den svenska medeltidens mitt står Birgittat som dess största gestalt (1301— 1371). Utgången ur den med kyrkan förbundna stormansklassen och fostrad i den dominikanska klostermiljön var hon en ädel exponent för det bästa i den medeltida fromheten. Hennes insats gällde både det egna landet och kristenheten som helhet såväl i grundandet av hennes klosterorden, vars moderkloster i Vadstena blev den utgående medeltidens andliga centrum i Sverige, som genom hennes starka krav på reformer och på avlägsnandet av missbruken i kyrkan både bland dess högsta ledare och hos folket. På Birgittas tid hade den svenska kyrkan fått den utbyggnad, som den bevarade medeltiden ut. Den var indelad i sju stift, nämligen Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Åbo. Av stiften var Uppsala störst och sträckte sig från Stockholm i söder till Bottniska vikens nordspets, där Åbo stift, det enda i Finland, tog vid. Trots dess väldiga utsträckning blev det vid flera tillfällen genomvisiterat av ärkebiskoparna, av vilka flera voro av hög resning, som t.ex. Jakob Ulvsson, ärkebiskop 1470—1515, grundaren av Uppsala universitet 1477. Även övriga stift voro ofta ledda av kraftfulla biskopar trots den handel med biskopsdömen, som på 1400-talet ägde rum mellan påven och konungen och som gjorde de fria kanoniska valen illusoriska. Reformationenž* iS. markeras icke av någon tvärare övergång från den medeltida 24 737 SVERIGE kyrkan. Tvärtom infördes den i Sverige-Finland med mindre strid än i något annat protestantiskt land. Övergången hade här som annorstädes förberetts av bibelhumanismen*, som dock var av mindre utbredning här än t. ex. i Danmark. Den betydelsefulla Västerås riksdag 1527, som bl. a. medförde avbrytandet av förbindelserna med Rom och indragning av den »överflödiga» kyrkoegendomen till staten stod i läroståndpunkten mera på reformhumanistisk än reformatorisk grund. Biskopsvigningarna 1528 och 1531, då evangeliskt sinnade biskopar vigdes — vid det senare tillfället ärkebiskop Laurentius Petri — hade ännu katolsk utformning. Genom dem kom biskopsvigningsserien att förbli obruten. Även om ny kyrkohandbok utgavs år 1525 och ny mässbok 1531, båda i luthersk anda, fick reformationen allmänt erkännande först i och med kyrkomötet 1536. Verkets befrämjare voro i första hand bröderna Olavus (d. 1552) och Laurentius Petri (d. 1573), den förre »Sveriges reformator» såväl genom sina talrika skrifter som genom sin predikoverksamhet i huvudstaden. De stöddes av konung Gustav Vasa dock mera av in- och utrikespolitiska än av religiösa skäl. De följande årtiondena befäste reformationen, som fick sin främsta reglerande urkund i kyrkoordningen 1571* på klar luthersk bekännelsegrund. Efter Johan II:s försök först att återinföra äldre kyrkliga ordningar och trosföreställnigar (genom Nova ordinantia 1575 och Röda boken 1576) och sedan att införa katolicismen i romersk och påvetrogen gestalt, vilka försök framkallade den liturgiska striden*, stadfästes den svenska kyrkans karaktär av evangelisk-luthersk bekännelsekyrka genom Uppsala möte 1598*. 1600-talet innebar konsoliderandet av denna kyrka till luthersk ortodoxi. Lutherdomen blev gemene mans egendom ej minst genom de talrika prediko- och katekesförhören och psalmboken. Vid århundradets slut stadfästes de för lång tid framåt betydelsefulla kyrkliga böckerna, som markerade den eftersträvade »enheten i religionen», nämligen Kyrkolagen 1686*, Svebilius 738