SVERIGE katekesförklaring 1689, Kyrkohandboken 1693, Psalmboken 1695 och bibelöversättningen 1703 (benämnd »Karl XII:s bibel»). Folk och lutherdom hade vid denna tid ingått den starkaste föreningen i landets historia. Därför bekämpades ivrigt med överhetens stöd den »oenighet» i religionen, som den inbrytande pietismen“ ansågs medföra. Det resulterade i det hårda ko nventikelplakatet“ 1726. Trots detta fick pietismen i dess mera moderata och kyrkovänliga form ett så starkt inflytande, att flertalet väckelseströmningar ända in i våra dagar kunna sägas ha sina rötter i 1700-talspietismen och i den med denna som fromhetstyp besläktade herrnhutismen*. Pietismen ompräglade också (bl.a. genom dess predikolitteratur, såsom Anders Nohrborgs postilla) den allmänna kyrkofromheten i mera individualiserande, personligt-religiös riktning medan den ännu stod på fast ortodox grund. Neologin och upplysningsteologin hade av denna anledning få möjligheter att nå ned i folkdjupet, även om de vid 1700-talets slut präglade den allmänna inställningen hos de bildade skikten. De hade dock — under medinflytande från andra håll (amerikansk unitarism) en mera moderat följdföreteelse i den religiösa liberalismen*, som, främst genom Viktor Rydberg*, kommit att prägla »svensk bildad religiositet» ända in i nutiden. 1800-talet är väckelserörelsernas och i dessas följdtåg frikyrkobildningarnas århundrade. På den luthersk-pietistiska 1700-talsfromhetens grundval under avvisande av herrnhutismen och dock i beroende av denna konsoliderade prosten Henric Schartau* i Lund (d. 1825) en fast kyrklig tradition i den s.k. »västsvenska kyrkofromheten». En kyrklighet av likartad karaktär kom genom P. L. Sellergren* att prägla den småländska »kronobergskristendomen» och genom M. Landahl och J. O. Hoof »västgötafromheten». Främst av betydelse för landet i dess helhet blev C. O. Rosenius*, vars lågkyrkliga fromhetstyp av lutherläsande prägel vann ingång i skilda landsändar, främst i Norrland. Ur denna utgick 739 Evangeliska Fosterlandsstiftelsen* med dess förening av luthersk bekännelsetrohet och aktiv lekmannainsats. I gränstrakterna i norr grundade L. L. Laestadiu s* en väckelserörelse som på strängt gammalpietistisk grund förenade trohet mot kyrkan med självständig lekmannaförkunnelse. Vid sidan av dessa väckelserörelser på luthersk grund gingo de metodistiska och baptistiska, inspirerade och understödda från England och Amerika. Metodismen fick fäste främst i städerna, baptismen främst i Mellansveriges landsbygd, särskilt Närke, Dalarna och Värmland. Den metodistiska väckelsen ledde till den första frikyrkobildningen, genomförbar genom dissenterlagen 1873, som efter det att konventikelplakatet 1858 upphävts godkände bildandet av andra än evangeliskt lutherska församlingar med rätt till statligt erkännande. Utmärkande för de församlingsbildningar som skedde utanför den svenska kyrkan var emellertid, att dessa församlingars medlemmar kvarstodo inom kyrkan, ehuru de icke begagnade sig av hennes nådemedelsförvaltning. Detta var sålunda förhållandet med de baptistiska församlingarna liksom med dem, som kommo att tillhöra Svenska Missionsförbundet’, bildat av församlingar som på grund av striden om den s.k. waldenströmska försoningsläran från 1878 lämnat Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 2. Nutida religiösa förhållanden. 1800-talets frikyrkobildningar såväl som den allt allmännare uppfattningen inom och utom kyrkan, att en medborgare utan trosprövning bör kunna få lämna kyrkan, då han äger annan uppfattning än denna, frambragte religionsfrihetslagen 1951. Denna tillerkänner svenska medborgare rätten att grunda trossamfund och att tillhöra detsamma med rättslig verkan, till vilket bl.a. hör vigsel och jordfästning inom samfundet. Även Svenska kyrkan* är enligt denna lag ett trossamfund, i vilken man har rätt att in- och utträda. Lagen har icke medfört starkare utträde ur Svenska kyrkan, till vilken fortfarande c:a 97 % av befolkningen 740