T TABU är ett polynesiskt ord som införlivades med västerländska språk genom skildringen av James Cooks tredje och sista resa i Stilla havet 1777. Ordet, som är ett adjektiv och finns belagt över vidsträckta områden av Stillahavsvärlden (Tonga: tabu, Samoaöarna m. fl.: tapu, Hawaiji: kapu), synes betyda ung. »förbjuden» (etymologien osäker). Som vetenskaplig term mäste det ställas i relation till »makten» (mana; se Makt): eftersom den övernaturliga kraften kan vara farlig såväl som nyttig, kringgärdas dess handhavande med särskilda försiktighetsmått och regler. T.-regler och -förbud finnas i alla religioner men ha frodats särskilt på Söderhavsöarna. Typiska t. äro t.ex. förbudet i 4 Mos. 19 att vidröra en död och överhuvud renhetsföreskrifterna i G.T. Det som hör gudomen till är ofta belagt med t. och på samma sätt omgivas avlelse, födelse, sjukdom och död med t. T. är sålunda ett uttryck för den bävan och skräck varmed det heliga och det övernaturliga omgives. Det finns tabuerade ord, t.ex. gudsnamnet Jahve (i st. läste man Adonaj), personer (kungar, präster), föremäl (altaren), handlingar. T.-reglerna tendera ofta att öka i antal och krånglighet. Men det karakteristiska i t. ligger inte i vad som förbjudes utan i att förbudet är absolut och att överträdelse automatiskt medför olyckliga följder, såvida icke överträdaren genomgår en reningsceremoni. Häri ligger förbindelsen mellan det heliga och det orena (jfr Helig). Det förbjudna är sacrum i detta ords båda betydelser. I Polynesien fyllde t.-systemet en viktig social uppgift genom att stärka hövdingadömet; även annars ha t. tjänat att reglera stammens liv och även dess näringstillförsel. 833 Till skillnad från magien ligger t. principiellt inom religionens råmärken, därför att reglerna genom sin absoluthet innesluta något av den helighet, den övernaturliga sanktion som är ett av religionens säkraste kännetecken. I den primitiva religionens t.-föreskrifter rymmas moraliska, rituella och rent praktiska förbud och regler åtskillnadslöst bredvid varandra (se t. ex. 3 Mos.), men med religionens högre utveckling, och med stigande allmän civilisation, sker en differentiering, varvid det rent moraliska eller religiösa ensamt får denna absoluta karaktär. Litt.: J. Frazer, The golden bough 3 (London 1911); A. R. Radcliffe-Brown, Taboo (Cambridge 1939); H. Webster, Taboo (London 1943). För G. T.: J. Lindblom, Israels religion (Sthm 1953). För Grekland: M. P. Nilsson, Geschichte der griechischen Religion 1 (München 1955). E. E—k TAMMERFORS STIFT. Då Borgå* stift för Finlands svenskspråkiga församlingar år 1923 inledde sin verksamhet, flyttades biskopsstolen för det gamla Borgå stift till Tammerfors. Det upptog fortfarande större delen av det gamla Borgåstiftets församlingar och utgjorde en direkt fortsättning av detta stift. T. har alltså bakom sig en synnerligen lång historia och förpliktande traditioner. Det utgör i själva verket Finlands näst äldsta stift, som grundades 1554 i Viborg*. Genom att stiftsstaden vid freden i Nystad 1721 kom under ryskt välde flyttades Viborgs biskopsstol 1723 till Borgå, och tvåhundra år senare skedde sedan flyttningen till Tammerfors. T. utgöres av de församlingar i Nyland, Tavastland och Mellersta Finland, i vilka majoritetens språk är finska. De svenskspråkiga församlingar, som ligga inom detta område, 836