UTLANDSVERKSAMHET Det andra området i Ryssland, där man på initiativ av Finlands kyrka har utövat själavård var Sibirien. Det var de finska fångarnas förvisningsort, men dit hade även emigranter frivilligt flyttat. Genom en kejserlig förordning av år 1863 inrättades för själavården inom detta område en särskild prästtjänst. Avlöningen för denna erlades från Finland, men i sin tjänsteutövning lydde prästen under det lutherska konsistoriet i Moskva. Prästen biträddes av en kateket samt en kantor. Den mest bemärkte av de finska präster, som verkat här, var Johannes Granö (d. i Omsk 1913). Redan på 1870-talet började emigrationen från Finland till USA och blev vid sekelskiftet rätt omfattande. I den finska bosättningens viktigaste centra bildades småningom egna församlingar, varav största delen slöt sig till den år 1890 grundade Suomi-Synoden. Dessa, liksom de övriga finska församlingarna i Amerika voro fullständigt självständiga. Kontakten med kyrkan i hemlandet har upprätthållits av de finska präster, som tjänstgjort där. Se vidare Finskamerikanska kyrkosamfund. Finska sjömansmissionens präster ha alltid haft hand om en avsevärd del av själaväården för de finska medborgare, som varit bosatta utomlands. Jämsides med sitt arbete på sjömansmissionsstationen företar prästen resor till sina landsmän för att hålla gudstjänst och utföra kyrkliga förrättningar. Se vidare Sjømannsmisjon. Det år 1919 grundade Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete* har gett i uppdrag åt en särskild Diasporakommitté att dra försorg om utlandsfinnarnas själavård och understöda trosfränder i andra länder. Kommittén har gett sitt stöd åt det kyrkliga arbetet i Ingermanland samt sänt ekonomisk hjälp till fattiga lutherska församlingar i Ungern, Rumänien, Polen m. m. Efter de senaste krigen har kommitténs verksamhet inriktat sig på de till Sverige emigrerade finnarnas själavård. Den motsvarande svenskspråkiga organisationen (Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland*) har även den understött nödställda trosfränder i främmande länder. 1095 Under de senaste decennierna har kontakten med andra kyrkor och de stora ekumeniska organisationerna blivit synnerligen livlig. Tidigare bestämdes kyrkans representation, då fråga var om kyrkans relationer till andra länders kyrkosamfund, av ärkebiskopen. År 1954 godkändes ett stadgande i kyrkolagen, enligt vilket förstärkta biskopsmötet beslutar om dessa relationer samt om samarbetet med kyrkosamfund i andra länder. Såsom förberedande och rådgivande organ i ovannämnda ärenden fungerar kyrkans utrikesnämnd, där ärkebiskopen är ordförande och till vilken förstärkta biskopsmötet utser fyra medlemmar för två år i sänder. Om kyrkans representation beslutar numera ärkebiskopen tillsammans med kyrkans utrikesnämnd. Litt.: J. Granö, Kuusi vuotta Siperiassa (Helsingfors 1893); J. R. Koskimies, Amerikan matkalta (Borgå 1925); J. Mustonen, Inkerin suomalaiset seurakunnat (Tammerfors 1931); J. Raski, Inkerin kirkko kansallisena kasvattajana (Kangasala 1932); 7T. Waltari, Finska sjömansmissionens historia (Helsingfors 1910); C. Öhlander, Om den svenska kyrkoreformationen uti Ingermanland 1617—1704 (Uppsala 1900); Den ev. luth. kyrkan i Finland (berättelserna över kyrkans läge, utarbetade för kyrkomötena); Juhla-albumi Suomi-Synoodin 20-vuotisjuhlan muistoksi 1890 —1915 (Hancock, Mich. 1915). O.K. H. Norge. Den norske kirke har ikke som statskirke hatt noe organisert arbeid for nordmenn i utlandet. Unntak fra eldre tid er den dansk-norske menighet i London som fikk sin første prest fra Norge i 1687, og egen kirke innviet i 1696. Menighetens siste prest, ble hjemkalt ved kgl. res. av 7. januar 1817. De norske kirkers avgift til Londonkirken ble opphevet ved lov av 25. mai 1818. Kirken ble solgt og revet i 1868. I Durban har det vært norsk menighet fra 1880. Den arbeider nå sammen med Den norske Sjømannsmisjon som tilsetter dens prest og deler omkostningene ved arbeidet. Omkring kirken er der et selvstendig oppbygget norsk menighetsarbeid. I Berlin dannet de norske egen menighet i 1905. Den stillet seg under tilsyn av Oslo biskop, og en vesentlig del av utgiftene ble dekket av et fond, opprettet av Svend Foyn 1096