V WALDENSTRÖM, Paul Peter (1838—1917), lektor, religiös författare, missionsledare, ledamot av riksdagen 1884—1905, av kyrkomötet 1868, 1908—1910. Trettio år gammal kallades W. att efterträda C. O. Rosenius* såsom redaktör för »Pietisten». Denna vitt spridda tidskrift bar nyevangelismens drag. Men nyevangelismen såsom en rörelse inom den svenska kyrkan var varken läromässigt eller kyrkopolitiskt enhetlig. Disparata element kämpade med varandra. Man kan finna detta redan hos Rosenius. Det blev ännu tydligare hos Waldenström. Det betydelsefulla blev, att W:s egen utveckling blev symptomatisk för utvecklingen inom stora folkgrupper. Detta ledde icke blott till en sprängning av nyevangelismen utan också till en djupgående religiös splittring av Sveriges folk. Svensk frikyrkorörelse tog gestalt och vann mark. Det skedde på bekostnad av den förut bestående enhetskyrkan. Läromässigt. Liksom nyevangelismen i allmänhet kännetecknades W. från början av en nationell evangelisk-luthersk kristendomssyn. Det speciclla nyevangeliska draget förmärktes främst genom det starka framhävandet av den andra trosartikelns innehåll. I centrum stod frågan om vad som skett »för 1800 år sedan» och som haft Gud till objekt. Men samtidigt var man angelägen att låta detta frälsningens verk framstå som en Guds egen gärning, där alltså Gud var subjektet och fullföljde sitt eviga frälsningsråd. Här förelåg en spänning, som endast nödtorftigt övervanns i den förhärskande, juridiskt färgade försoningsläran. W. löste så småningom problemet på sitt sätt. År 1872 började han öppet förneka, att Gud blivit försonad i Jesu död. Tre år senare för- 1099 nekade han också världens försonande. Försoningen fattade han såsom ett pågående verk. Något objektivt hade i varje fall skett. Kristus var segraren, som övervunnit synden, döden och djävulen. Världen hade i honom fått en frälsare och därmed möjlighet till frälsning. W:s tankar, framförda med kraft och i populär framställning, ledde till den s.k. försoningsstriden under 1870-talet, vilken skakade de nyevangeliska kretsarna och åstadkom en allvarlig utbrytning inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen*. Svenska Missionsförbundets* bildande 1878 sammanhänger direkt med denna lärostrid. Även rörande rättfärdiggörelsen kämpade man. W. fann den gängse tillräknelseläran stridande mot Skriften. Han betonade så mycket starkare syndaförlåtelsen fritt och för intet samt den väsentliga rättfärdigheten genom människans nyskapelse i Kristus. Hans förkunnelse uppvisar här stora likheter med den s. k. bibelteologiens* lära, sådan den här i Sverige representerades av O. F. Myrberg. I likhet med denna betonade han bibelns betydelse framför alla bekännelseskrifter. Han menade sig blott ha dragit konsekvenserna av förkunnelsen om en helig Gud och Fader, som för sin egen skull älskar ovärdiga syndare. W:s evangelisk-lutherska grundsyn kom annars till uttryck i skilda sammanhang. I den aktuella frågan om Kristi gudom, väckt framför allt genom Viktor Rydberg*, ställde han sig på kyrkolärans sida. På 1880-talet förde han en häftig och icke alltid lycklig kamp mot baptisterna om barndopet. När en av hans vänner, missionsföreständaren E. J. Ekman, strax efter sekelskiftet började lära en konsekvent universalism, kämpade han emot denna. Sin konservatism i religiðö- 1100