sa frågor visade han icke minst i kampen emot den historiska bibelkritiken, när den vid sekelskiftet började vinna terräng vid de teologiska fakulteterna. I stort sett är linjen från den unge nyevangelisten rätt lätt att skönja. Enhetligheten är påtaglig trots skiftningarna. Kyrkopolitiskt. Detsamma kan sägas om W:s ställningstagande i de kyrkliga frågorna. Nyevangelismen hade kämpat med nattvardsfrågan redan på 1850-talet och hade sett den begynnande separatismen med oro. Utvecklingen drev här på. Såsom präst inom kyrkan ställde sig W. till förfogande, när det gällde att dela ut nattvarden inom de fria missionsföreningarna. Nattvardspetitionen 1877 föranleddes bl. a. av ett åtal mot W. för detta hans uppträdande utanför kyrkomurarna. Nattvardsfrågan övergick snart att bli en fråga om vad kyrka och församling är. W. utformade i slutet av 1870-talet en klart kongregationalistisk församlingssyn: den kristna församlingen skall vara en församling av bekännande kristna, som äga »livet i Guds Sons tro». Den geografiskt bestämda socknen kan med sin religiöst sett blandade människoskara icke vara en sann congregatio sanctorum. Om den svenska kyrkan yttrade sig W. på skiftande sätt. Han kunde ibland helt enkelt hänvisa till definitionen, att kyrkan är »staten organiserad för religiösa ändamål». Ibland hävdade han kyrkans självständiga existens och pläderade då för att den borde uppsäga sina förbindelser med staten och ta initiativet till statskyrkans avskaffande. W. bekämpade tanken på skapandet av en svensk frikyrka genom organisation de fria församlingarna emellan. Det är betecknande, att han, som annars genom sin verksamhet mest befordrat Missionsförbundets tillkomst, själv icke tog aktiv del vid dess skapande 1878. Han godtog det emellertid såsom förbund till gemensamt arbete men icke såsom frikyrka. Å andra sidan visade han »konsekvent frikyrklighet» i praktiken. Av betydelse för utvecklingen blev att han för sin egen del föreskrev frikyrklig begravning. Det skedde i en tid, då sådan eljest icke börjat tillämpas. Praktiskt religiöst utövade W. inflytande 1101 WALDENSTRÖM P. P. Waldenström. långt utanför de folkgrupper, ur vilka Missionsförbundet framgick. Som folkpredikant samlade han under sina resor över hela landet stora skaror kring sin predikstol. Det glada budskapet om den älskande Fadern, som söker sina förlorade barn och på en god faders sätt vårdar sig om dem, bars ut både till omvändelse och till levande gudstro. Det kompletterades med förkunnelsen om det kristna livets innebörd i handel och vandel. Utan att någonsin överge sin Uursprungliga uppfattning om Rom. 7: 14 ff. såsom gällande den troende människan, var W. angelägen om att ingjuta tro på helgelsens nödvändighet och möjlighet. Kristenlivet skulle icke vara ett liv i nederlagets och ömklighetens tecken utan i glädjens och kraftens. Härtill anknöt han också missionstanken. Det var hans personliga nådegåva att på ett folkligt och för alla begripligt sätt 1102