VÄSTERÄS STIFT sockenkyrkan. Stiftsstaden (Västra) Aros omnämnes troligen för första gången i det bekanta Florensdokumentet av 1120; stiftet var emellertid då till god del missionsområde. Förutom den engelska missionen från söder synes en kristen framstöt ha gjorts från Upplandshållet. Från Västmanland framträngde missionen längs vattenvägarna norrut, närmast mot Västerbergslagen. I mitten av 1200-talet torde Dalarna ha varit kristnat, varmed missionsperioden kan anses avslutad. Den förste till namnet kände biskopen hette Robert (1220-talet). Under hans tid torde den ursprungliga domkyrkan från 1100-talet ha ombyggts och förstorats; domkyrkans andra byggnadsperiod inföll under biskop Lydeke mot slutet av 1400-talet, då kyrkan fick sin nuvarande storlek. Tre kloster grundades inom stiftet: franciskanernas i Arboga, dominikanernas i Västerås och cistersiensernas i Husby (Gudsberga). I övrigt fortskred det kyrkliga organisationsarbetet normalt. Mot medeltidens slut beräknades antalet kyrkor inom stiftet till omkring 80. Vid övergången till reformationstiden spelade biskop Petrus Magni rollen av den apostoliska successionens förmedlare, då han 15331 vigde den förste evangeliske ärkebiskopen. Reformationsverket synes ha mött relativt starkt motstånd inom stiftet, särskilt i Dalarna, och hela 1500-talet hade karaktär av brytningstid med starka känningar även av de kalvinistiska och judaistiska stridigheterna. En stabilisering kom till stånd först genom biskop Johannes Rudbeckius*, en av 1600-talets centralgestalter, som nydanande ingrep på skilda områden av kyrko- och kulturlivet. Även hans efterträdare Olavus Laurelius gjorde betydande insatser, icke minst på det teologiska och kateketiska området. 1700-talet synes ha tillfört stiftskyrkan föga nytt. Däremot inträffade efter mitten av 1800-talet tvenne för den fortsatta utvecklingen avgörande händelser: de stora folkväckelserna med påföljande frikyrkobildning samt industrialismens genombrott, företeelser som tillsammans med den allmänna sekulariseringen skapade utgångsläget för 1199 den problematik, som nu bestämmer kyrkans arbete inom stiftet. 2. Nutida kyrkliga förhållanden. Även om frikyrkligheten numera kvantitativt är stadd i avtagande, är den alltjämt av betydande omfång med en omslutning av omkring 5 7% av befolkningen, varav största delen kommer på Svenska missionsförbundet och Pingströrelsen. Den starka religiösa splittringen lika väl som kyrkans isolering från arbetarvärlden skapar ogynnsamma förutsättningar för det kyrkliga livet. Särskilt i Bergslagens industriförsamlingar är kyrksamheten svag. Bäst bevarad är den kyrkliga traditionen i området söder och öster om Siljan. Även landsbygden kring Runn och Söderbärke-området representera god kyrklighet. I Västmanland kan man numera knappast urskilja några områden (bortsett från några små landssocknar) med utpräglad kyrksamhet, vilket icke hindrar, att även västmanlänningen hyser ett starkt intresse för att kyrkan skall fungera på ett värdigt sätt. De talrika kyrkorestaureringarna tala här sitt tydliga språk. Den kyrkliga verksamheten måste under dessa omständigheter i stigande grad inriktas på att bryta isoleringen och skapa nya kontakter. I industrisamhällena söker kyrkan sålunda bl.a. genom studiearbete och samtalsgrupper återknyta förbindelsen med arbetarvärlden. Särskilt i Bergslagen börjar man nu också spåra resultaten av detta arbete. Betydelsefull i detta sammanhang är även ungdomsverksamheten, som sedan 1946 bedrives i den »öppna» formen med ungdomsråd och varje år sammanträdande stiftsungdomsting. Stiftsgården i Rättvik, grundad 1942, utgör ett värdefullt instrument i denna kyrkans uppsökande verksamhet. Där anordnas ett stort antal kurser och konferenser med sikte på kyrkans dugliggörande i nutidens vanskliga läge. Sedan 1905 utges »Julbok för V.» och sedan 1914 »Västerås stiftsblad». Enligt statistik från 1955 har V. en areal av 39.183 kvkm. och en folkmängd på 525.879 personer. Antalet kontrakt är 16 med 98 pastorat och 127 församlingar. Antalet präster i aktiv församlingstjänst är 202. 1200