ÄRKEBISKOP som hjælpende åndelige magter i kampen mod det onde. Derfor optræder de i bibelen frem for alt ved frelseshistoriens knudepunkter. Dog står i enhver erfaring af ikkeguddommelig, åndelig magt, mennesket over for e.s virkelighed. En »angelologi», d.v.s. en lære om e., er dette ikke. E. hører hjemme i læren om Gud som skaber og om mennesket som skabning. Litt.: H. L. Martensen, Den christelige dogmatik (2. ed. Khvn 1850; § 68); K. Barth, Kirchliche Dogmatik III:3 (Zollikon—Zürich 1950; § 51); R. Prenter, Skabelse og genløsning (2. ed. Khvn 1955; § 19); M. Schmaus, Katholische Dogmatik 2 (München 1949; m. litteraturfortegnelse) ; E. Peterson, Von den Engeln (i Theologische Traktate, München 1951); J. Daniélou, Les anges et leur mission d'après les pères de l'Église (Chevetogne 1953). R.P. ÄRKEBISKOP (grek. dpyreniozonos, lat. archiepiscopus, överbiskop, den främste biskopen) var ursprungligen en hederstitel, som användes t.ex. om patriarken i Alexandria och biskopen i Rom, men blev senare titeln på provinshuvudstadens biskop eller övermetropolit. På 600-talet kallades sålunda metropoliterna i England, Spanien och Italien ä. Dennes befogenhet var bl.a. att leda biskopsvalen i provinsen, viga de nyvalda biskoparna och sammankalla och leda provinsialkonciliet. Med tiden kringskars emellertid ä:s befogenheter och enligt den medeltida kanoniska rätten var ä. en biskop med högre rang och förman för provinsens övriga biskopar (suffraganer). Han ägde att sammankalla och leda provinsialkonciliet, att visitera i suffraganernas stift och att bestraffa dem samt mottaga appellationer från deras domar. Ä:s äretecken var palliet. I Norden upprättades det första ärkebiskopsdömet omkr. 1103 med säte i Lund. Norge erhöll egen ä. i Trondheim 1152 och Sverige 1164 i Uppsala. Efter reformationen bibehölls ärkebiskopsämbetet i de evangeliska kyrkorna i England och Sverige-Finland. England har sålunda två ä.: en i Canterbury med titeln »primate of all England» och en i York, benämnd »primate of England». Den förre le- 1267 der bl.a. det samlade anglikanska biskopsmötet, »Lambethkonferensen». Principiellt upphörde även i Sverige-Finland ä:s särställning med reformationen, och Kyrkoordningen av 1571 känner icke någon ä. I praktiken kom dock ä. även efter reformationen att intaga en särställning. Han presiderade vid några av reformationstidens kyrkomöten liksom i »rikskonsistoriet» d.v.s. det vid riksdagarna församlade prästerskapet intill 1686 och var bortsett från åren 1720—1779 självskriven talman i ståndsriksdagens prästestånd. Ä:s självskrivenhet på denna plats medförde, att han blev självskriven ordförande i det 1863 inrättade kyrkomötet. Enligt 1686 års ännu gällande kyrkolag åligger det ä. att »åtvarna» den biskop, som försummar sitt ämbete. Ä:s särställning i Sverige-Finland har kanske fått sitt främsta uttryck i själva valsättet. Sedan 1531 har ä. valts av representanter för hela riket, och 1686 års kyrkolag föreskriver: »Uti ärkebiskopsval skola alla domkapitel i riket hava sina röster». Förutom de olika domkapitlen deltaga i detta val Uppsala stifts präster och under tiden 1759—1934, då ä. var prokansler för universitetet i Uppsala, även det akademiska konsistoriet. Sedan 1730 räknas de olika valkorporationernas röster som en röst. Under tiden 1772—1948 ha dock krav på en reform av valsättet ständigt upprepats i syfte att bereda ökat inflytande för ärkestiftets präster. Någon ändring har dock icke skett, och av verkställda utredningar framgår, att kritiken mot den bestående ordningen varit betydligt överdriven. Under de sista hundra åren har utvecklingen gått mot en utvidgning och omgestaltning av ärkebiskopsämbetets uppgifter. Ä. är sålunda icke blott självskriven ordförande i missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelserna utan betraktas alltmer som den svenska kyrkans talesman utåt och inåt, vilket även hans ordförandeskap i biskopsmötet ger uttryck åt. Efter skilsmässan från Sverige 1809 erhöll Finland en egen ä. i Åbo. Enligt gällande kyrkolag väljes ä. av biskopar och domkapitlens ordinarie ledamöter i landets övriga 1268