O ÖDE OCH ÖDESTRO. Ordet ö. betyder något beskärt eller bestämt; jfr grek. poïpa och atoa, andel; lat. fatum, det sagda, kines. ming, något utsagt eller bestämt. Motsvarigheter finnas på andra håll. Ödestron förefaller tämligen allmänt att utgå från tanken på en människan tillkommande livslott och icke på någon makt som bestämmer: oftast lämnas också osagt, vem som tilldelat lotten. I ödestron ligger nämligen medvetandet om en viss regelbundenhet, en ordning i tillvaron: ödeslotten innefattar det som vanligen kommer människan till del här i livet, d. v.s. det som hör till livets gång. Jfr genuint folkliga uttryck som: »det var väl så bestämt», »var och en får sitt här i världen», »den ene får lyckan, den andre får kryckan», »den ödet slagit till slant, blir aldrig daler». Det som är bestämt är sålunda människans ställning i livet, rikedom och fattigdom, hälsa, sjukdom, antal barn och, naturligtvis, döden. »Ingen dör förrän tiden är ute.» Stundom antas såväl dödsstund som dödssätt vara på förhand bestämda. Ibland möter också en tendens att i ödesordningen tillika se en moralisk ordning. Kartăà potpav, »enligt andelen», betecknar det som är rätt och tillbörligt. Fullt utbildad möter denna moraliska aspekt på ödesordningen i den indiska föreställningen om »karma» (se Hinduism). I svensk folktro, som på denna punkt är starkt påverkad av G. T., ingår i ödestron ofta tanken på vedergällning, typiskt nog (för folktron) oftast i sådana fall där det gäller brott och förseelser som icke nås av världslig rättvisa. Den som är hård mot gamla, drabbas av samma ö. på sin ålderdom, den som hånar lytta, kan själv bli ofärdig, den som sticker ut ögonen på fåglar, kan få blinda barn o.s.v. 1271 Ödestro och gudstro vila på i grunden skilda betraktelsesätt. I det ena fallet tänker man. en viss ordning — ö. kallas ofta oavvändbart —, i det andra fallet personliga makter, som reglera livets gång. Därmed sammanhänger att ö. ofta betraktas som det naturliga. Man gör t.ex. en skillnad mellan den »naturliga», d. v.s. ödesbestämda döden, och den »bråda» eller förtidiga, då människan lämnat livet innan den tillmätta livstiden var utlupen (jfr Verg. Aen. IV, 693 ff. och Gellius XIII, 1). På samma sätt ställs det ödesgivna i allmänhet i motsats mot särskilda övernaturliga ingripanden. Bön och annan kult hör rätteligen icke till ödestron, därför att ö. är oavvändbart; i gudstron däremot menar man att hänvändelse till högre makter kan inverka på vad som kommer att ske. Å andra sidan kunna gudstro och ödestro i viss mån förenas just därför att ö. främst uppfattas som en ordning, ej som en makt, och gudarna kunna då tänkas verkställa denna ordning — eller själva bestämma den, så som fallet är t.ex. i den babyloniska religionen. Men givetvis innebär sammankopplingen av dessa skilda betraktelsesätt svåra problem särskilt för en mera framskriden reflexion. I grekisk religion kan man se hur ödestron efterhand vann överhand över gudstron, med den följd att hellenismens frälsningsreligioner alla hade till mål att befria människan ur ö:s fjättrar. På ett ganska liknande sätt har i Indien den religiösa utvecklingen bestämts av försöken att finna ett sätt att bryta den i »karma» och »samsara» tänkta stränga nödvändigheten i skeendet. En speciell utformning får ödestron i religioner sådana som Islam, där gudomen tänkes vara allsmäktig och alltså i sista hand 1272