är den som bestämmer människornas ö. Där flyttas konflikten mellan ödestro och gudstro in i själva gudstrons centrum. Personifikation av ö. förekommer exempelvis i nordisk mytologi: nornorna (som även uppträda som förlossningsgudinnor; föreställningen synes ha inlånats i lapsk tro). Närmare den genuina tron stå uppenbarligen hamingjan och fylgjan, båda uttryck för människans inneboende lycka, vilken utgör grunden för hennes öde. Fylgjan är därvid mera en representant för släktens makt eller lycka och uppenbarar sig i gestalt av ett kvinnligt väsen. Spådomskonst, tydor, varsel o.s.v. förutsätta en viss ordning i tillvaron. Orakelsvaren likaså; dock äro de ofta konditionella: om man gör så eller så, sker det eller det. Ödesföreställningen skärpes stundom, särskilt i astrologien, till en kausalbetonad förutbestämmelse. Magien gör det motsatta anspråket att kunna bestämma skeendet, men måste naturligtvis också förutsätta en regelbundenhet. Att magi, ödestro och gudstro oftast leva fredligt vid varandras sida, visar hur föga den religiösa uppfattningen understundom behöver fråga efter konsekvens. Litt.: Se under de enskilda religionerna. E. E—k ÖDMJUKHET. 1. Exegetiskt. Israel levde under den största delen av den bibliska tiden hotat eller förtryckt av olika stormakter i Främre Orienten, såsom Egypten, Babylonien, Assyrien, Makedonien och Rom. Palestina var då ett strategiskt viktigt, men samtidigt ett mycket sårbart land. Problemet om förtryckaren och de förtryckta var givet redan i och genom Israels geografiska läge. Samtidigt skärptes de sociala motsatserna och de fattiga voro, i synnerhet under skriftprofeternas tid, utsatta för de rikas godtycke. Genom att studera ö.-begreppet i G.T. kan man se, huru dessa ursprungligen politiska och sociala motsättningar bli ett religiöst problem. Begreppet »ödmjuk» och dess ungefärligen motsvarande synonymer »ringa» (hebr. sing. dal), »fattig» ('aebjo'n) samt »betryckt» (anaw) och »saktmodig» (’ani') förekomma rikligt i synnerhet i Jobs bok och i Psalta- 1273 ÖDMJUKHET ren. Alla dessa termer torde filologiskt sett vara synonymer, men i olika sammanhang åsyftas dels det utifrån kommande politiska förtrycket, dels de sociala motsättningarna och dels det rent religiösa underkastandet under Jahves vilja och lag. C:a °/, av aniställena återfinnas just i Psaltaren. Under motsättningen mellan de »ödmjuka» och deras »fiender» (reshai”m) blir Israels religion medveten om sin särart: i Israels grannländer uppfattades den sakrale, allsmäktige Härskaren såsom en gudomlig varelse, som suveränt kunde bestämma över sina undersåtars liv och död, medan Israels Jahve »skall rädda den fattige som ropar» (Ps. 72:12). På samma sätt heter det hos profeten Amos (2:7, 4:1), att »Herrens dom skall träffa dem, som förtrycka de arma och fattiga». Med »ödmjuk» återges i N.T. det grekiska uttrycket rtaresvóg, som står som motsats till självförhävelse. Jesu inkarnation och jordeliv bär ö:s och förödmjukandets prägel (Matt. 11:29; Fil. 2:8). »Han ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.» Människosonen*, en messiansk titel, som Jesus tillagt sig, härstammar från G.T:s 'anawi'm-fromhet. Den omständigheten, att den förekommer i N.T. 72 gånger, därav utanför evangelierna blott tre gånger (Apg. 7:56; Upp. 1:13, 14: 14), visar, att det är icke fråga om ett i senare apostolisk tid uppkommet kristologiskt predikat. Denna term går med all önskvärd sannolikhet tillbaka på Jesus själv: den Ödmjuke, den Utblottade är just i och genom sitt lidande och död den som uppenbarar Guds väsen. En förskjutning i detta uttrycks betydelse torde dock vara påtaglig: i G.T. betyder ani’ en människa, som på grund av sin kvalitet och förtryckthet är ett föremål för Jahves speciella omsorg, medan i evangeliets Jesus den messianska sidan träder i förgrunden. Människosonen har — trots sin ö. och tjänaregestalt — »makt» att förlåta synder och är ej i behov av Guds speciella skydd mot de »ogudaktiga». I G.T. finns det många ’anawi'm, många politiskt eller socialt förtryckta, men i N.T. begränsas 1274