Herr Olof. På ängen under det mörka fjället, Der är det ställe, der leken går Från solnedgången till hanegället Och helst när månen på fästet står. De ljusa lindar Der hålla vakt; Ej störs af vindar Den tysta trakt, Men strålar darra på hvarje blad Och gräset glittrar i daggens bad. Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof? Jag trår igen till de yra ringar: Jag var dernere i går och såg Den nejd, der elfvornas drottning svingar; Ett flor af silfver på marken låg, Så mjuk var dimman I enslig dal, Och sen var timman Och rymden sval. I aftonluften jag hörde då En sakta susning på ängen gå: Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof? Då brusto alla de forna banden, Förtrollad in jag i ringen smög, Och elfvan räckte mig svala handen, Och bort i tumlande dans jag flög. Som is det kändes, Som eld det var; En längtan tändes Så underbar, Min gång blef lätt på den däfna mark Och sången klingade mera stark: Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof? Ur ängen doftande blommor trängde, Dem ingen än uppå jorden sett, Och ljusa parker, der frukter hängde. Med saft, som hemliga djup beredt; Ur fjerran smekte Oss bäckens sus, Och hjordar lekte I månens ljus, Och dalen glänste i blått och hvitt, Och jublet brusande steg och fritt: Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof? Men elfvadrottningen log ett löje Och rörde snabbt med ett steg min fot »För dig har jorden ej mer ett nöje, »För dig, Herr Olof, är ingen bot!» Och som hon ropat De orden kallt, Var undansopadt I blinken allt, I jorden elfvornas lek försvann, Men än ur jorden mig sången hann: Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof? I blommor alla i jorderike! I matta fröjder! Jag hatar er. Jag vill till blommor förutan like, Jag vill, I luftiga barn, till er! Min fot hon rörde, Den spritter än, Den ro hon störde Ej föds igen, Och röster klinga mig jemt emot: »För dig, Herr Olof, är ingen bot! Kommen I ej? Kommen I ej, Herr Olof?» C. D. AF Wirsén. i