Ett par ord om kärleken till böcker.

Föremålen för menniskans tillgifvenhet, beundran och omvårdnad äro tallösa, snart snagdt lika många som individerna. De vidunderligaste böjelser äro härvid långt ifrån ovanliga. Men oftast förekommer dock, att man älskar de föremål som dagligen begagnas och behöfvas, i yrken eller i lifvet. Jägaren fäster sig vid sin bössa, sjömannen vid sitt skepp, handtverkaren vid sina verktyg. Hvad är således naturligare än att den lärde eller vetenskapsmannen fattar en viss tillgifvenhet för sina verktyg, för böckerna? Han handskas med dem dagligen, han rådfrågar dem, han umgås med dem som stilla, men alltid pålitliga vänner — och han skulle ej fästa sig vid dem, han skulle ej älska deras yttre, lika väl som deras inre egenskaper? Det är omöjligt, lika omöjligt som att ni kunde fatta tillgifvenhet för en älskvärd qvinna, utan att tjusas äfven af hennes yttre fägring. Men, märkvärdigt nog, är. det långt ifrån alltid man bland de lärde eller vittre männen finner bokälskare, och lika märkligt är att ofta personer med föga lärda manér, män med alls ingen eller ringa kärlek för vetenskaperna, blifva bokvänner. Dermed vill jag ingalunda hafva sagdt, att dessa senare alltid förblifva hvad de från början voro: böckerna hafva det med sig, att de, en gång väl inne i ett hus, i ett rum, i ett hjerta, sprida en allt starkare luftkrets af intelligens, odling och vetande kring sig. Ni har väl någon gång tagit i en gammal lunta, hvars yttre föreföll er egendomligt, gammalmodigt eller behagligt: ni tittade nyfiket in imellan de gulnade bladen, och ni kanske förvånades öfver att se friska, goda, stora tankar dyka upp ur dessa. Äfven det minsta häfte, det ringaste tidningsblad är ett sådant der frö som sprider oberäkneligt mycket godt kring sig. Huru mycket mer skulle ej en samling böcker göra det? Men jag återkommer till bokälskarne. Mycket lätt och ganska snart kan man, i fall man någon tid sysslat med litteratur, urskilja två olika slag af sådana, dem som mest älska böckerna för deras duglighet, deras vetenskapliga värde, och dem som tycka om sällsyntheter, praktverk, vackra upplagor, smakfulla och dyrbara band, med andra ord, som mest fästa sig vid vissa, yttre sidor af böckerna eller litteraturen. Måhända är det rättast att kalla de förra boksamlare och för det följande alldeles lemna dem ur räkningen, äfven om det ej kan nekas att de ofta omhulda böckernas yttre och hafva sinne också för den egentlige bibliofilens njutningar. Det är således med de senare, de rätteligen kallade bokälskarne, deras fröjder och lidanden vi en smula, skola sysselsätta oss. Vi komma dock på förhand öfverens om att vi måste bortlägga alla fula namn och tankar på bokvurmar, bibliomaner, bokgalningar m. m. sådant. Samlingsraseriet är en af de oskyldigaste, nyttigaste och, för dermed behäftade, njutningsrikaste af alla andliga åkommor. Det har i alla tider gjort vetenskapen och konsten de värderikaste tjenster, och det bidrager otvifvelaktigt till höjande af den allmänna odlingen. Derför ser man också alltid att ju högre den senare stiger, dess mer griper begäret att blifva samlare kring sig. Och särskildt står bokvännernas antal hos ett folk i ett bestämdt, påvisligt förhållande till det folkets odlingsgrad. Dock — revenons à nos moutons! Vare dermed intet ondt sagdt om bibliofilerne. Idealet för en bibliofils önskningar är vanligen att rå om så många sällsynta böcker som möjligt, i så praktfulla exemplar som möjligt. Den unika boken, den blott i ett exemplar kända skriften, intager begripligtvis första rummet i hans sträfvanden. Tyvärr är deras antal mycket ringa, och vanligen äro dylika böcker helt små och obetydliga. Men redan egandet af en skrift, af hvilken man känner blott få exemplar, fyller egarens hjerta med fröjd, medtäflarnes med afund. Som ersättning för exemplarens sällsynthet har man påhittat samlandet af böcker i sällsynt skick, tryckta på pergament, velin, stort papper (med ovanligt breda marger), färgadt papper o. s. v. Äfven ett antal sådana tillhör hvarje välbestäld bokväns samling; dock fruktar jag att pergamentsexemplaren i allmänhet intaga ett mycket litet rum på svenska bibliofilers hyllor eller i deras väl bonade skåp, af den anledning att man i vårt land mycket sällan användt