Hvadan och Hvarthän? När sist jag färdades denna led. då smyckade våren lund och hed. med spegeln bäcken till blommor sprang, och rymden fyldes af klockors klang, och solen lyste ur morgonsky, och stugan vid grinden der var ny. Från dörrn mig mötte ett blidt »Guds fred!» Der stodo. klädda i högtidsskrud, den unge bonden och hans brud. De helsade gladt; se’n sporde han: »Hvarifrån och hvarthän, o vandringsman?» Men nu, när jag färdas samma led, går solen i tunga skyar ned, och bäcken är mörk och himlen skymd, och klockor dåna i mulen rymd, . på heden härjar en höstlig vind, och grånad af år är stugan vid grind, och ingen helsar mig der »Guds fred!» fast dörren som fordom öppen står, men ut en svartklädd skara går mot kyrkogårdens gulnade trän. — O, vandrare, hvadan och hvarthän? Så färdas jag fram min tysta led, höi' Tiden rulla ut sin ked, han mäter sekundernas snabba fart med pickande hjertan, som brista snart: han mäter skeden af år vid år med slägten, som trampa hvarandras spår: allt djupare firar han kabeln ned med länk vid länk af graf vid graf att pejla oändlighetens haf och söker fåfängt i hvarje stund att nå det evigas ankargrund. * , * * Jag drömde, jag flög bland solars mängd från stjerneängd och till stjerneängd. Hvar stjerna, ack, var ett fängelse för tvifvel, qval och förgängelse, från alla stego der suckar opp: »hvar stamma vi från, och hvart går vårt lopp?» Hvar stråle, som hän genom rymden far, är ett bud, som letar och ber om svar. Men svaret på »Hvadan och hvarthän ?» var gömdt på det tigande Mörkrets knän. Jag drömde mig se’n i den bästa hamn: jag var ett barn i min moders famn. På frågan jag hört från stjernorna nyss gaf hon sitt svar i en ljuflig kyss. Vi sågo och sågo på hvarann, allt annat i verlden än hon försvann, och rummets oändlighet slöt sig då tillsammans i hennes öga blå, och tiden stod: i min moders blick jag in i det eviga skåda fick. Viktor Rydberg. Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. Det var högt upp bland fjellen som vindarne stämt möte. Med ilsket tjut far stormilen fram öfver de små, mellan de kala klipporna inklämda åkerrenarne och pressar sig allt högre och högre uppåt fjellryggen, der mörka, allvarliga furor långsamt och motsträfvigt böja sina toppar för hans anfall. Öfverröstande deras sorgsna, i