2 allvarliga susning, kastar han sig oupphörligt uppåt med förnyad styrka. Det brakar i de höga stammarne, då de ryckas upp med roten ur det hittills säkra klippfästet och krossa i fallet den tvinande ungskogen djupt der nere i dalen; — och, likt en hånande segersång, återskallar stormilens tjut, då han med vanmäktigt raseri smeker de kala hällarne, hvilka frånröfvade sin bästa jordmån, icke tyckas under sekel kunna ställa något till hans motvärn. Lömsk och smilande smyger han sig då ner i dalen. Träden vaja sina bladlösa kronor med välbehag för hans fläktar. I hvirflande ringdans frasar det aflallna löf-vet kring trädstammarne. Då brusar han plötsligen upp till hela sin styrka. Träden nödgas böja sina kronor till marken och de frasande löfven irra hvirflande omkring för hans väldiga andetag. Samlande sig i mindre hopar söka de skydd bakom stubbar och trädstammar eller i de vattendränkta dikena mellan åkerrenarne. Men äfven härifrån förjagas de. Med ängsligt frasande fly de undan till de djupa skogssnåren. De små vidjebuskarne sänka skyddande bakom dem sina bladlösa grenar; — och det höres, då stormilen hvinande söker tränga sig efter dem, liksom tusentals späda stämmor qvidande skulle hviska om pinsamt våld och tärande nöd, om härjade hem och gången lycka. Äfven på den mörka natthimlen pågår striden. Svarta moln jaga hvarandra med outtröttlig ifver, stundom höljande den bleka månhalfvan i ett lätt flor, stundom helt och hållet undanskymmande henne. — För hvem? Nejden är ju öde och intet mensk-ligt ljud kan vida omkring förnimmas. På de små åkerfälten står säden ännu obergad i sina skylar, såsom den tyckes hafva stått der sedan år tillbaka; och der borta, der den smala, stenfylda vägen går upp mellan klipporna, synes en liten stuga, omgifven af några rofland och ett par kala fruktträd; men äfven hon är öde. Fönsterkar-marne äro borta och stormilarne fara med tjutande fräckhet ner genom skorstenen, för att, sedan de med lekfull grymhet gjort ringdans med de för längesedan slocknade kolen och i förbifarten svängt om med några gråhvita trasor, som hänga ned från det svarta taket, med ilsket tjut tränga sig ut genom de tomma fönstergluggarne. Men tyst! Hvad är det som höres högt upp från fjellryggen? Det är ju endast den fjerran från hafvet kommande stormilen som söker bana sig nya vägar öfver fjellet. Nej! Han för ljudet af mennisko-röster med sig. Det kommer närmare i sprakande, fladdrande bloss ses blänka mellan klipporna. Samtidigt höras tonerna af en allvarlig, nästan hemsk sång, som då och då tränga sig igenom vindens tjut, och en flock af män, bärande någon tung börda, närmar sig den lilla stugan. Vid skenet af den muntert uppfladdrande brasan från den förfallna spiselhärden se vi huru de hög växta och kraftfulla männen varsamt nedsätta en stor svart kista mellan sig på golfvet. De äro alla klädde i den blågula, gammalsvenska drabantdrägten, och det tyckes oss som om deras sträfva, väderbitna anleten uttryckte den djupaste förtviflan. 'Den mannens ande, hvars jordiska qvarlefvor de med sådan vördnad betrakta, hade också varit för dem lifvet. Nu var med honom allt förbi; den tolfte Carl skulle snart icke vara mer än en hög af mull; — och allt mera hemsk och gripande ljuder deras entoniga sång. Till och med stormilarnes raseri mildras, då de nödgas föra de hemska tonerna öfver nejden. Då kommer nordan ifrån en ny stormil. Hvass och iskall rusar han åstad, för att med lidelsefull broderlighet blåsa upp sin frändes domnade krafter. Han kommer högt upp från snöfjellen, säger han, der han nyss stelnat till isstoder en likadan manflock, som ville trotsa hans vrede; och deras raseri växer till en förfärande styrka. De utbreda sig småningom öfver hela landet och öfver allt föra de med sig sorg och bäfvan. Den gnisslande flöjeln på slottstaket. det svängande spjellet på den låga, torftäckta kojan, allt som de vidröra tyckes återgifva de allvarliga männens sång deruppe på fjellbranten. Och snöflingorna komma dansande i vild glädje, burna af deras väldiga fläktar; liksom förtjusta åt deras kraftfulla famntag tränga de sina lätta flockar tillsamman i en allt tätare hvirfveldans, tills de slutligen uttröttade falla ned på marken, bildande, under det stormilarnes tjut småningom mildras till ett sakta hviskande, ett glänsande, hvitt, ofantligt bårtäcke öfver de svarta fälten och de mörka skogarne. Då ändrar sig taflan. Nejden får plötsligt sommarens fägring. Men likt en tung,