Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 1. Januari
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga (Gustaf Björlin)
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
och icke löper i näsan på några
beslags-karlar, skall jag också kunna visa prof på
ett virginskt knaster, hvars make hittills
icke lossats vid Stockholms packhus och,
som min Herre skall få känna, till och
med smakar bättre än mäster Langlois’
surströmming — i synnerhet om man röker det
ur en af de nya piporna från Långholmen.»
Herr Bisot kunde icke återhålla ett
lätt småleende vid denna oväntade puff och
han ämnade göra en ny anmärkning öfver
pipbruket och dess finansers inflytande på
åldermannens politik, då ban plötsligt
hejdade sig, och förklarade, att det mot
sådana bindande skäl som åldermannen lade
i dagen skulle vara lönlöst att längre söka
förringa den svenska näringsfliten. Med
en sirlig bugning tackade han för den
stora heder, som vederfors honom att på
sjelfva söndagsaftonen få gästa en så aktad
borgares hus, och vände sig just om för
att följa honom, då en större folkhop, i
hörnet af regeringsgatan ådrog sig hans
uppmärksamhet.
Hvad kunde väl orsaken vara till en
sådan folkskockning på sjelfva
söndagsaftonen? Icke kunde det vara några zigenare
eller franska gyckelmakare som gjorde
konstiga luftsprång, ty sådant folk fick icke
vanhelga sabbaten med sina upptåg. Icke
heller kunde det vara något slagsmål
mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset; ty
alltsedan Rålambska slagsmålet på
riddarhustorget var ju detta frispektakel så
vanligt att det icke kunde falla en stockholmare
in att stanna, ens för ett ögonblick, för
att åse en dylik hvardaglig tilldragelse. —
Men hvilken än orsaken kunde vara till
folkskockningen, var den emellertid
tillräckligt ovanlig för att locka de lustvandrare,
som befunno sig ner på broarne, att skynda
sig allt hvad deras ben kunde medgifva,
för att efterse hvad det kunde vara; och
äfven åldermannen syntes med mer än vanlig
ifver påskynda sina steg uppför den
knaggliga stenläggningen för att slutligen
fördjupa sig i trängseln bland famntagande
styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker
och armfästa hattar.
Af sorlet kunde man tydligt märka att
folket var uppretadt och det var icke svårt
att upptäcka, mot hvilken förbittringen var
riktad. Midt ur den böljande hopen
upp-stack nämligen en hög vagnskorg och en
ännu högre skranglig kuskbock. Mot denna
senare, som för tillfället innehades af en
groflemmad, rödbrusig kusk i friherrligt
livré, var det som allas blickar voro
riktade.
»En sådan oförskämd åkaredräng», skrek
en äldre matrona under det hon upplyfte
ett litet barn på armen, »kan vördig,
ålderman tänka sig— den der blåfogeln der uppe
körde nyss på stund öfver gamla Katrinas
pojke, då han skulle springa in på
apoteket.» — »Och den lymmeln ville icke stanna
heller då man ropade åt honom», skrek
hon, i det hon lyfte sin lediga arm och
knöt handen åt honom.
»Så sant jag heter Göran Smedman go’
vänner», ropade åldermannen med hög röst,
då man började tränga honom från alla
sidor, »måste ni icke se upp med större
försyn till oss äldre borgare och icke så
här oförsynt tränga er på dem. Hvarom
väsnens I? Veten I ej att sabbaten ännu
icke är utgången och att Smedjegården
icke ligger långt borta?»
»Det höres ej», sade Bisot då
folkhopen icke låtsades höra på den lille
mannens förmaningar, utan i stället började
att, påverkad utifrån, tränga honom och
hans följeslagare allt närmare de oroliga
hästarne; »Vi måste i stället söka skaffa
hit några man från vakten.»
Men detta var lättare sagdt än utfördt,
ty alla försök som de gjorde att tränga
sig ut genom folkhopen visade sig
fullkomligt fruktlösa.
»Om icke fruntimret der», skrek
ma-damen, — utan att höra på åldermannens
rop att gifva rum, -■— pekande på ett ungt
fruntimmer, som blek och darrande lutade
sig öfver vagnskorgen, »såg så innerligen
snäll och oskuldsfull ut, hade nog den
långa blåfogeln der uppe torrbultats in på
bara kroppen långt förut. Men hvarför
sölen I, gossar? Ett friskt tag i hans
granna rockskört och se’n skola vi se på
den lilla mössan under peruken.»
Ropen fördubblade sig nu och man
började att klättra upp på vagnshjulen, för att
bakifrån rycka ner den oförfärade kusken,
hvilken så godt sig göra lät sökte freda
sig för de käppslängar som haglade öfver
honom. Åldermannens förmaningar till
hopen att skingra sig och icke föra oljud
midt för vaktens ögon, på det att icke
litet hvar måtte få göra bekantskap med
Smedjegården eller Hvita hästen, hördeg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0015.html