7 och icke löper i näsan på några beslags-karlar, skall jag också kunna visa prof på ett virginskt knaster, hvars make hittills icke lossats vid Stockholms packhus och, som min Herre skall få känna, till och med smakar bättre än mäster Langlois’ surströmming — i synnerhet om man röker det ur en af de nya piporna från Långholmen.» Herr Bisot kunde icke återhålla ett lätt småleende vid denna oväntade puff och han ämnade göra en ny anmärkning öfver pipbruket och dess finansers inflytande på åldermannens politik, då ban plötsligt hejdade sig, och förklarade, att det mot sådana bindande skäl som åldermannen lade i dagen skulle vara lönlöst att längre söka förringa den svenska näringsfliten. Med en sirlig bugning tackade han för den stora heder, som vederfors honom att på sjelfva söndagsaftonen få gästa en så aktad borgares hus, och vände sig just om för att följa honom, då en större folkhop, i hörnet af regeringsgatan ådrog sig hans uppmärksamhet. Hvad kunde väl orsaken vara till en sådan folkskockning på sjelfva söndagsaftonen? Icke kunde det vara några zigenare eller franska gyckelmakare som gjorde konstiga luftsprång, ty sådant folk fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Icke heller kunde det vara något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset; ty alltsedan Rålambska slagsmålet på riddarhustorget var ju detta frispektakel så vanligt att det icke kunde falla en stockholmare in att stanna, ens för ett ögonblick, för att åse en dylik hvardaglig tilldragelse. — Men hvilken än orsaken kunde vara till folkskockningen, var den emellertid tillräckligt ovanlig för att locka de lustvandrare, som befunno sig ner på broarne, att skynda sig allt hvad deras ben kunde medgifva, för att efterse hvad det kunde vara; och äfven åldermannen syntes med mer än vanlig ifver påskynda sina steg uppför den knaggliga stenläggningen för att slutligen fördjupa sig i trängseln bland famntagande styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa hattar. Af sorlet kunde man tydligt märka att folket var uppretadt och det var icke svårt att upptäcka, mot hvilken förbittringen var riktad. Midt ur den böljande hopen upp-stack nämligen en hög vagnskorg och en ännu högre skranglig kuskbock. Mot denna senare, som för tillfället innehades af en groflemmad, rödbrusig kusk i friherrligt livré, var det som allas blickar voro riktade. »En sådan oförskämd åkaredräng», skrek en äldre matrona under det hon upplyfte ett litet barn på armen, »kan vördig, ålderman tänka sig— den der blåfogeln der uppe körde nyss på stund öfver gamla Katrinas pojke, då han skulle springa in på apoteket.» — »Och den lymmeln ville icke stanna heller då man ropade åt honom», skrek hon, i det hon lyfte sin lediga arm och knöt handen åt honom. »Så sant jag heter Göran Smedman go’ vänner», ropade åldermannen med hög röst, då man började tränga honom från alla sidor, »måste ni icke se upp med större försyn till oss äldre borgare och icke så här oförsynt tränga er på dem. Hvarom väsnens I? Veten I ej att sabbaten ännu icke är utgången och att Smedjegården icke ligger långt borta?» »Det höres ej», sade Bisot då folkhopen icke låtsades höra på den lille mannens förmaningar, utan i stället började att, påverkad utifrån, tränga honom och hans följeslagare allt närmare de oroliga hästarne; »Vi måste i stället söka skaffa hit några man från vakten.» Men detta var lättare sagdt än utfördt, ty alla försök som de gjorde att tränga sig ut genom folkhopen visade sig fullkomligt fruktlösa. »Om icke fruntimret der», skrek ma-damen, — utan att höra på åldermannens rop att gifva rum, -■— pekande på ett ungt fruntimmer, som blek och darrande lutade sig öfver vagnskorgen, »såg så innerligen snäll och oskuldsfull ut, hade nog den långa blåfogeln der uppe torrbultats in på bara kroppen långt förut. Men hvarför sölen I, gossar? Ett friskt tag i hans granna rockskört och se’n skola vi se på den lilla mössan under peruken.» Ropen fördubblade sig nu och man började att klättra upp på vagnshjulen, för att bakifrån rycka ner den oförfärade kusken, hvilken så godt sig göra lät sökte freda sig för de käppslängar som haglade öfver honom. Åldermannens förmaningar till hopen att skingra sig och icke föra oljud midt för vaktens ögon, på det att icke litet hvar måtte få göra bekantskap med Smedjegården eller Hvita hästen, hördeg