9 hvilka ännu långsamt och hotande rörde sig efter vagnen. Det tycktes också snarare vara medömkan än moderlig Ömhet, som låg i de blickar, hvarmed hon betraktade sin dotter, hvilken lugnt syntes af-bida den stund, då vagnen skulle nå den lilla öppna platsen vid broändan, der en ny afdelning af vakten ryckt ut. Om, såsom nyss nämndes, åskådaren genast vid första ögonkastet måste anse de båda damerna för mor och dotter, kunde det likväl icke dröja länge innan han måste varda tveksam, ty det var endast de yttre dragen som liknade hvarandra. Sjelfva an-sigtsuttrycket deremot kunde svårligen vara mera olika. Den viljekraft, man kunde nästan säga trots, som afmålades i hvarje min i den äldres anlete, var hos den yngre mildrad till lugn undergifvenhet; hvad som ho§ den förra kunde tolkas för förnäm högdragenhet syntes hos den senare endast vara medvetandet af eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och hat, tycktes den yngres ljusblå ögon, då de långsamt vände sig bort från de hotande grupperna, snarare tala om öf-verseende än hämd, snarare säga att hon ville motstå deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla det. Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta uttryck märktes icke vid första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med sitt näpna småleende, de små groparne i de fylliga kinderna, hvilka hos den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken, allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft att den sinnliga skönheten ovilkorligen i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes uttrycksfulla ögon, var en flygtig skymt, ett halft beslöjadt löfte om inre rikare skatter, som vid närmare sökande skulle blottas i dagen för den hänryckte forskaren. Man kan säga att man kände sig till mods, då man närmare betraktade det sköna anletet, såsom vandraren, då han en vacker vårmorgon genom den brustna morgondimman endast får skåda en skymt af de majestätiska furorna på de blå höjderna i fjerran, under det att löfdungarna vid foten af berget ligga utbredda i hela sin friska skrud i det klara solljuset. Vagnen, hvari de båda damerna be-funno sig, hade emellertid hunnit öfver Norrbro och närmade sig de båda ryttarne, hvilka endast i långsam skridt fortsatt sin väg öfver den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde mynttorget, och till hvilken, liksom än i dag, stadssmedje-gatan och riddargatan utmynnade. Då för tiden hade man likväl icke ännu hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen med röda tegeltak och grönsprängda fönsterrutor stängde utsigten mot öster och hindrade att den vackra strandplanen nedanför norra slottsfasaden, med dess ståtliga uppfartsvägar, kunde göras fri och öppen från mynttorget ända till skeppsbron. Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se hvilken väg som den förbirullande vagnen skulle inslå. Då denna tog riktningen åt riddargatan, vände han sig långsamt om, och skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt stycke in på stadssmedjegatan. II. De båda ryttarne redo länge tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett långt stycke framåt den nästan folktomma gatan, började den äldre, efter att hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par host-ningar att tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjenaren och vännen. »Min unge herre ser nu», sade han i det han kraftigt slog sin häst på den löd-driga halsen »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk säger. Stockholm är värre än ett räfide och hyser allt hvad lättingar och dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket qvinnfolk, hvilket åker omkring som trollpackor på gatorna, i stället for att som hemma hos oss arbeta som annat hederligt folk, hvilket derför gjorde bäst om det höll sig vackert hemma.» »Men, min kära Lars, det beror väl på oss sjelfve om vi duka under för frestelsen?»