10 »Pah! Bara prestsnack. — Den onde kommer nu för tiden i så många nya skepnader, skall nådig herrn veta, att presterne icke rätt lyckats få bugt med honom. Borra de in honom i en ek, grinar han strax emot dem från enbusken. Derför lemna de ock åt hvar och en att sköta sig bäst han kan och säga att frestelsen kommer af oss sjelfva. När nådig herrn får se alla dessa komedier, bållhus, hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt sysselsätter sig, och som försvinna på ljusa dagen, skall han nog gifva gamle Lars rätt.» »Kan nog hända, men hvarför väsnades folket i dag der borta i gathörnet?» »Hade väl icke fått nog af sitt fåfängliga kringlöpande. Någon soteld i närheten, — eller hade beslagskarlarne lagt beslag på någon undervigtig kringla, fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat någon ovettig roddarkäring. —- Min unge herre skall tro», tilläde han, i det han med ett sjelfbelåtet leende strök uppåt sina yfviga, gråsprängda knäfvelbårar, »att ända sen trettio år tillbaka i salig generalens tid, då jag fick nog af att se all deras afvoghet och illvilja mot Stenbocken, känner gamle Lars sitt folk.» »Men de drogo sig ju vackert åt sidan för oss, oaktadt du gjorde dig en ära af att knuffa omkull så många som möjligt.» »Vi voro sura för dem som rönnbären för räfven» sade Lars grinande. »De bitas också, ska’ nådig herrn veta, sällan vid dagsljus.» Lars började nu en lång historia om huru han en gång varit utsatt för deras raseri på hötorget för trettio år sedan, men den andre, som tycktes vid den första antydningen känna den samma, gaf icke vidare akt på hans prat, utan betraktade i stället med nyfiken uppmärksamhet de gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka, höga och smala, bildade husraderna längs den krokiga gatan, och hvilken snarare såg ut som en djup fästningsgraf med sina mörka, tvära branter än som den förnämsta gatan i en hufvudstad. På det intresse, hvarmed den unge mannen fäste sina blickar äfven vid de obetydligaste ting, kunde man tydligen se, att han var en person, hvilken på samma gång var fremling och saknade nog verldserfarenhet att kunna dölja det. De båda ryttarne hade hunnit ett godt stycke framåt Westerlånggatan, innan den äldre hunnit slutå sin långdragna berättelse. En stor blå och röd skylt, som svängde öfver gatan, kom emellertid den andre att vakna upp ur sina funderingar och, ordnande sina tyglar, vände han sig till sin pratande följeslagare med den frågan, om de icke snart voro framme. Denne skakade härvid trumpet på hufvudet och sade, i det han pekade på en större skylt, som framstack från ett hus längre fram på gatan. »Min unga herre hade kunnat välja på flere bättre ställen, såsom Kronan vid Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för att icke tala om flere andra ännu förnämligare, men vi skulle, förstås, taga vårt herberge så långt som möjligt in i det djupaste förderfvet. Om vägen för en hederlig karl, då han finner sig så här inklämd mellan kråknästen och ormbon, skulle kännas något lång vore det väl icke underligt. » »Man får se till att matsäcken icke tar slut redan vid första vägkröken,» sade den unge mannen fogligt. »Ja, Ers nåd, men Ers nåds far skulle aldrig — och han var ändå en ganska god hushållare — velat fördjupa sig så långt bland detta krämarpacket. Under fälttåget kunde det väl någon gång hända», tillfogade han med knipslug min, »men då var det endast för att utkräfva brandskatt, klippa några feta judar eller något annat som krupit undan bland rucklena, nådiga herrn kan icke tro hur putslustigt det gick till vid många sådana tillfällen.» »Det kan jag nog tro, men Lars vet att jag icke tycker om att min fars namn inblandas i sådana historier, och jag tycker icke heller om att man talar illa om men-niskor, hos hvilka vi skola qvarstanna; ty, som man säger, den hönan är icke klok, som orenar eget bo. — Men här är ju vinfatet.» »Rätt nådig herre, här ha vi en af räfkulorna,» svarade Lars, som icke tycktes mycket fråga efter rådet, »och räffar står sjelf der borta på tröskeln.» Under' det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna, och sedan han vårdslöst kastat tyglarne åt den bugande värdshusvärden, stod han med ett vigt språng ur sadeln på marken samt skyndade att mottaga tyglarne på sin herres häst. Värden på stället, den välfödde mäster