Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 1. Januari
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga (Gustaf Björlin)
- II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
»Pah! Bara prestsnack. — Den onde
kommer nu för tiden i så många nya
skepnader, skall nådig herrn veta, att presterne
icke rätt lyckats få bugt med honom. Borra
de in honom i en ek, grinar han strax
emot dem från enbusken. Derför lemna
de ock åt hvar och en att sköta sig bäst
han kan och säga att frestelsen kommer
af oss sjelfva. När nådig herrn får se
alla dessa komedier, bållhus, hemliga
församlingar och annat trolltyg, hvarmed
folket här hvarje natt sysselsätter sig, och
som försvinna på ljusa dagen, skall han
nog gifva gamle Lars rätt.»
»Kan nog hända, men hvarför
väsnades folket i dag der borta i gathörnet?»
»Hade väl icke fått nog af sitt
fåfängliga kringlöpande. Någon soteld i
närheten, — eller hade beslagskarlarne lagt
beslag på någon undervigtig kringla,
fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat
någon ovettig roddarkäring. —- Min unge
herre skall tro», tilläde han, i det han
med ett sjelfbelåtet leende strök uppåt
sina yfviga, gråsprängda knäfvelbårar, »att
ända sen trettio år tillbaka i salig
generalens tid, då jag fick nog af att se all
deras afvoghet och illvilja mot Stenbocken,
känner gamle Lars sitt folk.»
»Men de drogo sig ju vackert åt sidan
för oss, oaktadt du gjorde dig en ära af
att knuffa omkull så många som möjligt.»
»Vi voro sura för dem som rönnbären
för räfven» sade Lars grinande. »De bitas
också, ska’ nådig herrn veta, sällan vid
dagsljus.»
Lars började nu en lång historia om
huru han en gång varit utsatt för deras
raseri på hötorget för trettio år sedan,
men den andre, som tycktes vid den första
antydningen känna den samma, gaf icke
vidare akt på hans prat, utan betraktade
i stället med nyfiken uppmärksamhet de
gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka,
höga och smala, bildade husraderna längs
den krokiga gatan, och hvilken snarare såg
ut som en djup fästningsgraf med sina
mörka, tvära branter än som den förnämsta
gatan i en hufvudstad. På det intresse,
hvarmed den unge mannen fäste sina blickar
äfven vid de obetydligaste ting, kunde man
tydligen se, att han var en person, hvilken
på samma gång var fremling och saknade
nog verldserfarenhet att kunna dölja det.
De båda ryttarne hade hunnit ett godt
stycke framåt Westerlånggatan, innan den
äldre hunnit slutå sin långdragna
berättelse. En stor blå och röd skylt, som
svängde öfver gatan, kom emellertid den
andre att vakna upp ur sina funderingar
och, ordnande sina tyglar, vände han sig
till sin pratande följeslagare med den frågan,
om de icke snart voro framme. Denne
skakade härvid trumpet på hufvudet och sade,
i det han pekade på en större skylt, som
framstack från ett hus längre fram på
gatan. »Min unga herre hade kunnat välja på
flere bättre ställen, såsom Kronan vid
Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för
att icke tala om flere andra ännu
förnämligare, men vi skulle, förstås, taga vårt
herberge så långt som möjligt in i det
djupaste förderfvet. Om vägen för en
hederlig karl, då han finner sig så här
inklämd mellan kråknästen och ormbon, skulle
kännas något lång vore det väl icke
underligt. »
»Man får se till att matsäcken icke tar
slut redan vid första vägkröken,» sade den
unge mannen fogligt.
»Ja, Ers nåd, men Ers nåds far skulle
aldrig — och han var ändå en ganska god
hushållare — velat fördjupa sig så långt
bland detta krämarpacket. Under fälttåget
kunde det väl någon gång hända»,
tillfogade han med knipslug min, »men då
var det endast för att utkräfva brandskatt,
klippa några feta judar eller något annat
som krupit undan bland rucklena, nådiga
herrn kan icke tro hur putslustigt det
gick till vid många sådana tillfällen.»
»Det kan jag nog tro, men Lars vet
att jag icke tycker om att min fars namn
inblandas i sådana historier, och jag tycker
icke heller om att man talar illa om
men-niskor, hos hvilka vi skola qvarstanna; ty,
som man säger, den hönan är icke klok,
som orenar eget bo. — Men här är ju
vinfatet.»
»Rätt nådig herre, här ha vi en af
räfkulorna,» svarade Lars, som icke
tycktes mycket fråga efter rådet, »och räffar
står sjelf der borta på tröskeln.» Under'
det han yttrade dessa ord, gaf han sin
häst sporrarna, och sedan han vårdslöst
kastat tyglarne åt den bugande
värdshusvärden, stod han med ett vigt språng ur
sadeln på marken samt skyndade att
mottaga tyglarne på sin herres häst.
Värden på stället, den välfödde mäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0018.html