13 »Min ärade broder säger», sade han, »att både Plato och andra af forntidens vise hafva talat om terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, der frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af hvad som är, kan man sluta sig till hvad som har varit, och visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg, — men att det land som först fick skåda denna herrlighet varit våra förfäders Manhem, derom är jag icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. — »Godt och väl alltså hvad min ärade broder anfört om åtskilliga auctores — och vare det långt från mig, -att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i argumentationen — men så länge det icke till fullo, hoc est in logico, kan bevisas hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af is och snö, är försiggången, är jag af motsatt mening.» »Salig Olof Rudbeck och flere andre vidt frejdade auctores hafva likväl påstått», sade den andre med ett godmodigt leende, »att Sverige var de gamles Manhem och att det förr i tiden hade varit ett paradis och en boning för gudar; samt att både Pallas, Flora, Venus för att icke tala om andra lustgudinnor, der blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre ned åt södern.» »Dumt snack om han så sagt; ty utan all orsak och medel, hvad verksamhet finnes det i naturen? Då de hedniska poeterna tala om paradiset kalla de visserligen, som min ärade bror säger, tiden för en stadig vår, ver temporis, ver etatis, ver mundi, ver eternum, — men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel som af ett paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd gjort ett sådant island likt vårt?» Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde icke rubba den andres godmodiga lugn. »Homerus, poeternes rätta farfader, bevisade ju solklart», svarade han säfligt i det han lutade sig öfver bordet, »att både Flora, Pan, Pomona, Venus och Pallas, haft sitt tillhåll här, i norden. Tiden, då de vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom silfverål-dern, derpå koppar- och jernåldern och» . . . »Leråldern», inföll Juslenius, »ja, jag känner fullständigt terminologien och har till och med nyligen läst min ärade broders senaste disputation om Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och söndring från sitt Chaos — men min käre broder skall icke taga hett vid sig för hvad jag nu säger», tilläde han då det syntes på prostens röda ansigte att han icke var fullkomligt otillgänglig för alla häftigare själsrörelser, »och, på det att det goda förhållandet icke må förspillas på sådana svår-bevisliga hypotheser, vill jag gerna så till vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider varit, i jem-förelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan — samt vill gerna äfven medgifva att vårt land kunde hafva haft åboer, som min ärade bror sagt, redan vid Noaks tid. Men låtom oss i stället hålla oss till vårt egentliga ämne och. rådgöra om tillståndet sådant det nu är i landet och hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant som det borde och kunde vara.» »Den som vill knäppa nötter med dig, högvordige broder», sade Sinius, i det han torkade sig i pannan, »får icke godt om förtjensten. Näst den långe grefven på riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som eger större förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var det nu med hufvud-frågan? Min högvordige broder är således fortfarande ogunstigt stämd mot våra sträf-vanden?» »In nuce och in perpetum, men min broder har mycket rätt deri, att det är af hög vigt att ståndet handlar conjunctis viribus i synnerhet i frågor som denna, som rör landets sanna förkofring.» »Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, allt mera närma sig.» »Min broder menar att krig och undergång kan lättare än eljest beredas vårt land.» »Vare detta långt från mig, men jag tror att man på annat sätt kan bringa landet till välmåga.» »Jag känner allt för väl hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om lång