14 samhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig frän sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.» »Ar det då icke förenligt både med Guds och menniskors lag, att de svaga söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjelp de kunna återtaga från den starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke behandlat allmogen, som han röfvade bort under kriget?» »Sannt nog, — han framgår grymt, der han får makten, men han är ännu den starke och vi de svage, och mig synes derför klokast att vi med kristligt tålamod vänta ännu en tid och bida på Hans hjelp, hvilken en gång skall hjelpa oss.» »Har då icke Han redan nu gifvit oss det ratta tillfället? Äro icke konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har ju förstört hans bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog än en gång veta att slåss om det vore mot tio ryssar.» »Eländigt prat från ungdomen på rid-darhuset», svarade Juslenius, i det han gaf ett par skarpa ögonkast åt den talande. Vi äro ju ännu knappt så starka att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva folkanden och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa vårt öfvermod.» »Mirabile visu håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och engelsmän, fredskrukor och mössor», sade Sinius, som hade svårt att vidare spela sin rol som underhandlare, »och annat hederligt folk, som vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det skall förgås, som Sodom och Gomorrha och detta endast för att det hyser en rättmätig tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall dock till slut nogsamt visa sig, hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det sorq vill gå. i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som sträfvar att framförallt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå på sin rätt och återtaga hvad våldet bort-röfvat...» »Spara dylika lättsinniga talesätt», sade Juslenius allvarligt afbrytande, i det han på nytt reste sig »när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?» »Förlåt de oöfverlagda orden», sade denne genast, i det ban räckte Juslenius handen, »och vare det långt ifrån min afsigt att påstå något sådant om min gamle vördade vän — men målet dit vi sträfva är högt och då lugn och krafter svika, glöm-mer man icke sällan vännen, för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.» »Må ske då», svarade Juslenius i det han fattade hans hand. — »I de stora idéernas jordmån frodas menniskoanden» — återtog han efter den tystnad som följde på försoningen, — »ju högre målet är för hvilket vi sträfva, dess mera kraft och fasthet gifve oss vår Herre på färden — men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar — det är generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några svage fast fåfänge och ärelystne partiledare — med andra folks blod och penningar. — Och I tänken icke på;» fortfor han efter en ny tystnad, hvarunder han dystert blickade framför sig, »att Sverige är krossadt för sekler. Många sådana andar som du och jag skola förtäras cch uppgå i det eviga innan den gamla kärnkraften på nytt ingjutits i folket och innan det åter vet med sig att det bor i de gamles Manhem —; men må de akta sig», fortsatte han efter en stund, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart uttryck på den andres anlete, »må de akta sig som vilja i fåviskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han vill tvinga honom öfver förmågan! —Men jag hör någon uppläsa porten der nere», af bröt han sig, »och min ärade broder vill ju ej varda igenkänd?» Denne, som redan hört ljudet af portens öppnande, hade skyndat sig att taga hatten och kappan, samt tog ett kort farväl, i det han förklarade sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder sagt, men hoppades snart åter kunna få fortsätta diskusisonen om samma angelägna ärende. När dörren tillslutits efter honom, stod