15 biskopen en stund tankfull lutad mot bordet tills det slocknande ljuset ryckte honom ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på golfvet, stod han just i begrepp att sätta sig vid ett svartmåladt skrifbord, hvars höga uppsatser och svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker och pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet, då en kraftig knackning på dörren kom honom att vända blicken åt detta håll. Den inträdande dröjde emellertid Ödmjukt vid dörren och till följd af den sparsamma belysningen ansträngde biskopen förgäfves sina ögon att igenkänna den främmande, som så sent på aftonen störde hans studier. »I Herrans namn, säg då hvem du är som besöker mig vid denna tid», ropade han slutligen, med en viss skärpa i rösten. »Äst du en dödlig menniska så stig fram, äst du deremot en ande så säg mig, hvadan du irrar så bland menniskomas boningar?» »Min vördade morbror får icke taga det så allvarligt», hördes nu den inträdandes klangfulla stämma; »jag är helt simpelt endast en vanlig dödlig och kom icke att tänka på den djupa skuggan vid dörren. » »Man tänker alltid så litet här i verl-den», sade biskopen i det han gick honom till mötes, »men det gläder mig emellertid att en gång få se min systerson frisk och helbregda. Vacker och ståtlig, ser ut som en hel karl. — Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; men det är också långt från Österbotten till Abo, och trägna göromål medgifva icke långa resor. Men hur mår min käre broder?» fortsatte han, då Svenske med vördnadsfull tystnad betraktade hans allvarliga drag. »Lefver väl och med all helsa, vill jag hoppas?» »Min välgörare är död», sade ynglingen kort och tyst, i det han nedslog ögonen. »Icke mer?» »Det var fjorton dagar i går sedan —» »Men han var ju i sin bästa ålder, kry och dugtig, hans näring förkofrade sig ju för hvarje dag; allt tycktes ju gifva hopp om en lång och säll lefnad!» »Ingen kunde heller ana att det skulle gå så fort.» »Jaså — ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom och vår Herres vägar äro outransakliga», sade Juslenius i det han tankfullt blickade framför sig, »men sätt dig ned, barn, och berätta, jag vet ju endast att du ärnade dig hit för att 'söka tjenst vid någon af de många knekthoparne. Detta var allt, hvad Lars Skeppare sade mig då han sist kom hit från Abo.» »Vi ärnade skrifva, men som jag sjelf skulle fara hit vardt det ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bekymmer att skrifva om. Den stora förmögenheten hade, som morbror vet, redan minskats betydligt under kriget och af det som återstod gick den största delen förlorad, då de franske kaparne för tre år sedan togo bort den stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Anders för hvarje dag allt mera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som förbittrade hans sista dagar. — Så dog, som morbror vet, min mor, som han mycket sörjde, — och en dag — det var i slutet af förliden höst — hemkom han mer än vanligt sorgsen från hamnen, der en mängd nyfikna samlats, för att skåda ett stort skepp, som dagen förut inlupit.» »Stort fartyg», sade han, »men min spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela den aftonen. Dagen derpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå ut för att jaga med gamle Lars. ' »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mina med ett obe-skrifligt uttryck, »när jag dör, finner du intet efter mig, utan du måste tänka på att sjelf slå dig fram i verlden.» Inte dör väl morbror då så snart, svarade jag, vårt lif står ju endast i Guds hand. »Just derför», svarade han, »kan man icke veta när det stora bokslutet en gång skall göras. Du vet emellertid att det alltid varit min käraste önskan att kunna skaffa dig, min enda och innerligt älskade systers son, så mycket som möjligt af denna verldens goda; men min sträfvan har tyvärr icke gynnats af vår Herre; allt har i stället, som du vet, så småningom gått förloradt. — Du är emellertid ung och stark», fortfor han, »rider och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar och bör derför kunna, som din far gjorde, sjelf bana dig fram genom lifvet. Men jag har tänkt att det