17 stället för att såsom i vanliga fall trumpen och ordkarg lyssna till sin herres ord, var han nu sjelfva pratsamheten och företog sig att, till sin herres stora uppbyg-gelse, med en viss långsam noggrannhet uppräkna alla de ölsorter, som han gjort bekantskap med under den gamle kungens fälttåg, och som vackra flickor, med röda körsbärsläppar och breda fötter skänkt i åt honom, då han på sin löddriga häst hållit stilla utanför den eller den ölkrogen; och han fördjupade sig slutligen så helt och hållet i sin jemförelse mellan Braun-schweigisk mumma och Güstrauer Kniese-nack, Ratzeburger Rummeldeus, Berliner Kuffenbier och Mecklenburgisk Pipenstal und Klume, att han knapt viste hvar han befann sig. Svenske, hvilken då han gick uppför trappan som hastigast kastat en blick genom glasrutan in i källarsalen, hade emellertid sett att gamle Lars haft till sällskap några gamla kamrater från Lifregimentet och fann häri den bästa ursäkten. Ovan som han var att uppträda som husbonde, förklarade han också, sedan han lyckats få slut på den gamle tjenarens långa beskrif-ningar, att nästa gång denne ville ställa till dylika jemförelser borde han säga till åt sin herre förut derom och framför allt icke glömma hästarne. Sedan detta skett, fick Svenske sent omsider gå till sängs, men bulret från gästerna på nedra botten, höll ännu länge sömnen aflägsnad från hans läger. Det var första gången han sof i en stor stad, och detta, i förening med den massa nya intryck, som han under aftonens lopp erfarit, höll hans själskraft fortfarande i en orolig spänning och nekade honom tillträde till sömnens riken. Slutligen, sedan han för tredje gången genomgått sitt samtal med morbrodern och funnit att den bästa hjelp han kunde hoppas af honom, vore om han kunde skaffa honom in på stat vid något regimente, kom han genom någon egen tankeförbindelse att tänka på uppträdet på Norrmalmstorg och de damer, som han der sett. Förgäfves ansträngde han sig emellertid för att återupplifva för sig den yng-res anletsdrag. Bilderna antogo slutligen alla möjliga former, och i ett kaos af figurer fick han slutligen tillträde till drömmens vidsträckta fält. Här såg han hur Lars fick dugtigt stryk af en uppretad folkhop, huru hästarne framför den stora Phaetonen, skrämda af morbrodern, skenade af mot Norrström med en ung, vacker flicka, som han förgäfves ansträngde sina krafter för att rädda, utan att han kunde förmå sin häst att röra sina hofvar från marken. (Forts.) Till den sjuåriga. Om du är rosen för året, Ar törnet jag för i fjor; Och. dock du af mig är spåret: Med grönska höljer dig snåret, På blommande vår det tror, Om du är rosen för året ' Och törnet jag för i fjor. Jag vore en vinterdrifva, Om du vore blomsterfrö: Men vårsol skall marken lifva: Att näring åt knoppen gifva, Försmulte min skyddande snö, Om jag vore vinterdrifva Och du vore blomsterfrö. Om du är ett barnasinne, Låt mig bli en gammal sång; Jag bygger bo i ditt minne Och sjunger halfhögt derinne Och lefver så än engång, Då du är ett barnasinne Och jag — blott en gammal sång! Carl Snoilsky. 2