21 sen af teatern 1810, och dog såsom president i kommerskollegium och baroniserad 1821. Bland de mest framstående personerna, på de taflor, som dessa »nyheter» upprulla för oss, intaga utan allt tvifvel aktörerne Ahlgren och De Broen främsta rummen. Johan Samuel Ahlgren var född 1764, således vid denna tidpunkt 24 år gammal. Han ingick först vid Risteils teater 1787, efter att förut hafva varit något slags tjensteman i öfverståthållare-embetets kansli, h varför han titulerades dels »notarie», dels »vice auditör.» 1788 blef han engagerad vid dramatiska teatern, der han tyckes genast hafva antagit en särdeles hög och myndig ton. I allt motstånd mot styrelsens åtgärder, i alla uppviglingar, i alla tvister kamraterna sinsemellan framstår han såsom själen och upphofsmannen, ömsom öppet, ömsom doldt. Att Ahlgren af ung-domsöfvermod och förledd af ett vid hans år ganska ofta förekommande omoget sjelf-förtroende handlade så, som han gjorde, är otvifvelaktigt. Han kom snart till bättre åsigter; hos honom, som hos så mången annan, den der ej är behäftad med högmodet öfver en ytterlig och falsk konse-qvens, vaknade snart de bättre instinkterna, lugn och sans undanträngde ungdomsförvillelserna, och man finner huru han allt mer och mer tillvinner sig aktning och förtroende. Redan 1792 erhöll han för sina förtjenster af 'förmyndareregeringen titel af »hofqvartermästare» och var vid slutet af sin lefnad, 1812—1816, efter att förut omvexlande med L. Hjortsberg, A. Widerberg och C. üttini hafva varit ordningsman vid dramatiska teatern, en värderad styresman för densamma. Såsom konstnär skildras han af en samtida sålunda: »Han hade ett aktningsbjudande utseende och god hållning, ett tydligt rent och välljudande uttal, men ej sällan falsk deklamation. Han spelade vanligtvis skrymtare, bedragare och förrädare.» — En till åren något äldre, ännu djerfvare och hänsynslösare personlighet var Abraham Isaaksson De Broen. Han var född 1758 och räknade således vid denna tid 30 år. Af den ofvan nämnda samtida får han det berömmande omdömet, att »han utan tvifvel var Sveriges förste dramatiska konstnär på sin tid. Fullkomlig père noble och ypperlig i karaktersroler förtjuste och hänförde han alla, som sågo och hörde honom från scenen. Han var alltid sann, ofta sublim och dessutom en ganska god komisk aktör.» I sin ungdom hade han varit anställd i kryddkramhandel och engagerades vid kongl. teatern 1781 enligt teaterns handlingar, men enligt egen uppgift 1779. Utom scenen var han, att döma af offentliga handlingar, understundom en orolig och bullersam gatubjelte. Arrester på högvakt undergick han flera. Aret 1790 var honom i detta hänseende ett ödesdigert år. Han var på samma gång anklagad för, att under loppet af några få dagar hafva inom konungens borg öfverfallit en fänrik Hammarlund, för hvilket öfverfall han som ursäkt förebar: »att en acteur ej kan verkställa något utan passion», piskat upp en källarmästare Simson, som kallat honom »dum hund» och som, »oaktadt han hette Simson ej vågade gå med mig 12 steg utom högvakten», samt i spetsen för en hurrande och skrålande pöbelmassa föröfvat öfvfervåld mot en kryddkrämare Lavin, hvilken han ansåg vara en »svensk ryss.» För dessa brott dömdes han af kongl. borgrätten d. 6 September 1790 att undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, men befriades påföljande dag, innan bläcket på den ganska vidlyftiga resolutionen knappt hunnit torka, »af kongl. mildhet och nåd från allt annat straff och ansvar, än den honom i och för det samma redan öfver-gångna arrest», hvilken hade räckt omkring en månad. Uppfinningsrik i planers uppgörande, skydde han inga medel att genomföra dem, stundom supplicerande, stundom trotsande. I ett till kongl. maj:t — troligen 1790 — ingifvet underdånigt projekt, angående inrättande af en elevskola med teater å Barnhuset, skildrar han sig sjelf »nog lycklig genom ett anständigt uppförande i ungdomen att redan vid 32 års ålder kunnat öka folknummern med 5 väl-skapade och vackra barn.» Detta hans teaterprojekt kom väl aldrig till utförande; men 1795 erhöll han privilegium att inrätta en teater på kongl. Djurgården, hvilken dock ej kom till stånd förr än 1801. De Broen hade redan då förlorat sitt minne, hvarför han endast en och annan gång kunde der uppträda. Han dog 1804, efterlemnande teater-privilegiet åt sin enka och deras då varande 10 barn. An med dessa båda personligheter, än