27 Hell er, vårens gröna hallar, Hell dig skogens ljusa drägt! Högt i dina kronor svallar Hundrastämmig lifvets fläkt, Drifver, knoppas, rikt och saftigt, Hörs som ande vingars slag: Vår, jag skönjer fullt och kraftigt, Nyfödt lif hvart andedrag. * * * Brudfärd. Se, nu är stunden inne: Till flykt beredt är allt. Mitt skepp i bugten vaggar re’n Af stormigt Östersalt. Vak upp, min tärna, mild och ljuf, För porten står ditt hjertas tjuf. Han tystat gårdens hundar, Och hvarje öga blundar. Och fast knöt ungmön tåget, Hon vardt båd’ kall och varm. Så släppte hon sig ned i hast Uti sin älsklings arm. »Tag mot, du käre man, tag mot Din trogna flicka för din fot! Nu vare allt dig gifvet, Som jag nämnt mitt i lifvet.» Det mörka hafvet svallar, Och högt slår vågens kam, Och molnen, drypande af regn, I luften jaga fram. Så kall och tom står hafvets strand, Nu gömmes månens sista rand: »Grips du af ångst, min flicka, Och skall jag hem dig skicka? Säg, ångrar du, att bort från Din faders hus du flyr? Säg, ångrar du, att ut med mig Kring öde haf du styr? På naket ref har jag min härd, Min egendom är skepp och svärd, Och hafvets storm och bölja Som tjenare mig följa.» — »Kan du så fåvitskt tala? För guld jag ej dig tog. Mitt hjerta sprunge visst i tu, Om bort från mig du drog. Skjut ut ditt skepp, skjut ut från nord, Farväl, farväl, min fosterjord! Låt oss med vinden draga, Vårt nya hem att taga!» — En mås med hvita vingar Allt bröllopsföljet var. Och så gick neder dag på dag: — Hur långt, hur långt det bar! Då står ur purpurvågor opp Ett mäktigt berg med rök i töpp, Och klippans sluttning kläder En krans af hvita städer. »Min älskade, du trogne, Hvems är det sköna land? Dess tinnar lysa liksom eld I morgonsolens brand; Dess tak se ut som stål och guld, — Och hör, en festsång klingar huld, Som genom himlaloften Förs hit med sommardoften.» — »Ser du det gyllne huset, Der palmen står så rak? Af blanka marmorpelare Bärs upp dess stolta tak. Der bor en hugstor konung, som Allt detta rika land rår om. Ej falk på åtta dagar Rundt om det landet jagar. Hör du, hur klockor ringa, Och folkets glada gärd? Välkommen, det betyda skall At herskarn från hans färd. Nu för han hem den skönsta fru, Se, älskade, se hono t, du: Här för din fot han ligger Och om din ynnest tigger.» — »Allt, hvad du vill, min älskling, Lag varder för mitt lif; Också på gyllne drottningstoln Ar jag ditt trogna vif. Hvi hopa prakt på prakt så stort? Du längesehi mig salig gjort Och herrlig utan like I jordens vida rike.» C. R. Nyblom.