36 Öfverstinnan. Allting beror således på hur snart läkaren kan komma hit från Neapel. Carina synes lyssna. Nå väl — hvad tror du derom? Matteo. Hvad vet jag, signora? Om Beppo har träffat den gode dr Francesco ... om båten inte har tagit skada .. . Öfverstinnan. Skulle han i sådant fall kunna komma snart ? Matteo. Snart? — Ja visst! — Tvifla inte på vår vilja . . . Öfverstinnan. Är du nu uppriktig, Matteo? Jag besvär dig! Tala som om du talade med Gud. Komma de igen nu — om en timma ... i qväll... ? Matteo. Signora — jag är skyldig Er sanningen .. . Öfverstinnan. Alltså...? Matteo. Nej! — I qväll kunna de inte komma. Beppo vågar sig inte ut i mörkret under en sådan storm. Carina häftigt. Vågar han inte? — Och hvarför? Matteo. Ty • • • jag har förbjudit honom det. Öfverstinnan. JSå är allt förloradt! Matteo. En sådan qväll som denna fins ingen fiskarbåt på hafvet från Castellamare ända till Cap Miseno, signora. Den skulle gå till botten. Öfverstinnan. Min man skulle ha gifvit Er tre båtar i stället för en. Matteo. Men icke en enda Beppo. Och den gossen är som min son. Öfverstinnan halfhögt. Han talar med förkrossande sanning. Då jag säger honom att jag är mor svarar han mig att han är fader. Matteo. Vi välta hastigt kull med våra stora segel. Om dagen likväl aldrig, ty då ser man när stormbyn kommer och kan passa på. Men om natten är det omöjligt — och vore Beppo ute nu, skulle vi i morgon få söka hans lik utanför reflarne kring vårt båtlag. Carina har under detta samtal tändt det ena . ljuset efter det andra. Nu tänder hon äfven de sista och beder med fördubblad andakt. Öfverstinnan. Och således... inte förr än i morgon? Matteo. Förlåt mig, signora! Det står inte i min magt. Går hastigt, ut till höger. Öfverstinnan. Mitt barn . . . mitt barn! — Och hvad skall Magnus säga — hvad kan han inte göra i sin förtviflan när jag måste underrätta honom om detta nya slag? O — om jag hade varit man och tjugo år . . . sum-mit hade jag öfver detta vatten, ja — trots storm och åska! — Så fins då endast bönen, som står mig åter! — Men hvad skall jag bedja . . .? — O Gud! Hon lutar sitt hufvud mot bordet. Man hör ett ögonblick endast vin-dames sus. Jag finner inga ord! Hon ser på Carina. Hur andaktsfullt, hur varmt hon beder! — Det goda barnet! Vi hafva ju varit otacksamma mot hennes välmening — vi hafva visat henne vår misströstan — vi hafva släckt hennes ljus. Men hon tände dem åter — stilla och vänligt, ödmjukt, undergifvet, utan ringaste knot. Hvad är hon skyldig oss? Och ändå — se — hela hennes varelse är deltagande, fromhet, tillbedjan! Går fram till henne. Carina — Gud välsigne dig! Carina. Tack, signora, för att Ni nu kommer med! Då skall allt gå väl. Öfverstinnan. Hvad ser jag, min älskling — du badar i tårar? Carina. Se på det vackra ljusskenet, signora — det skall göra Er glädje. Öfverstinnan. Ack — när jag känner ditt hjerta