37 klappa, hvarför skulle jag då vända mig till en död bildstod? Carina. Men säg ändå — är hon inte ståtlig och skön? Det är vårt enda öfverflöd, sig-nora. Vi försaka allt, vi sjelfva — men madonnan skall aldrig lida någon brist! Också hägnar hon oss alla dagar, och vår bön är lyckosam, som vårt fiske, genom hennes beskärm. Öfverstinnan. Tusen — tusen tack för ditt varma hjerta, mitt barn! Om fader Matteo hade känt som du — och Beppo sedan . . . Carina. Beppo? Han gör så nog, signora. Var viss derom! Öfverstinnan. Ånej, Carina! Han skulle då förakta faran och komma hit. CARINA ser henne i ögonen. Han kommer — var trygg — han kommer! Öfverstinnan. Kommer han — hvad säger du? Carina. Ja — om han kan . . . Öfverstinnan. Nu — i denna förfärliga storm! Hur vet du det? Carina. Han vet att jag väntar honom. Öfverstinnan. Du har då befallt honom komma hem till qvällen? Carina. Ingen har att befalla Beppo utom min far. Öfverstinnan. Men han förbjöd honom att fara förr än i morgon! Carina. Beppo .. . älskar mig. Öfverstinnan. Du har då bedt honom vara tillbaka redan i dag? Carina. Ack signora — han såg på mig när han gick! Öfverstinnan. Alltså — du tror således att han är ute nu — nu, Carina? Carina. Tror? — Jag vet det. Öfverstinnan. Den präktige, tappre gossen! Gud skydde honom på färden! Carina — du har gjort mig mycket lycklig! Jag har då ännu hopp. Carina. Ja — ja! Låtom oss hoppas och tro. Öfverstinnan. Men hvarför stanna vi härinne? Magnus! — Matteo! — Vi måste skynda ner till stranden med lampor och linor. Jag går sjelf med! Carina. Tack, signora — men min far är redan der nere. Han tror väl inte att Beppo vågar bryta mot hans bud — men han är der ändå för att se om båtarne. Vi andra skulle endast vara till hinder — och Beppo hjelper. sig ensam bäst. Öfverstinnan. Du är då öfvertygad att han kommer lyckligt fram? Carina. Helt visst.. . om han är ensam. . . Öfverstinnan. Store Gud! Läkaren. . .! Hvad är då att göra? Carina. Bed med mig, signora! Öfverstinnan. Det vill jag göra . . . Det skall — det måste jag! Går till bordet. Carina. Nej: här, signora — här! Madonnan ensam kan hjelpa oss. Öfverstinnan. Ack, älskade barn, du förtjusar mig och skrämmer mig på samma gång! Vi tillbedja icke såsom Ni. I ödemarken, i det djupaste mörker, allena, utan bilder och beläten — öfver allt se vi Gud. Men fins det något, som Han är närmare än allt, så är det en oändlig sorg och en gränslös, ödmjuk förtröstan!