38 Carina. Kom då, signora, kom! Fall ned vid min sida och tillbed! Öfverstinnan. Carina — skona mig! Icke ens för-tviflan får locka mig att glömma min bekännelse och de minas tro! Carina. Ack, hjelp mig! Låt mig icka vara ensam! Öfverstinnan. Hvad? Tror du inte att jag beder? Och för min egen son? I tio år har hans uppfostran varit min gudstjenst, hans kammare min kyrka, hans hufvudkudde mitt altare. Och denna bild — hvad är väl den? Carina. Vänta, signora! — Ser Ni den der lilla kanariefogeln der uppe i buren? Han hade flugit ut en dag och jag var tröstlös, och den stackars Beppo sprang som en galning och letade efter honom kring hela ön, en vecka igenom, så snart han fick en ledig stund. Men han fann honom icke. Då öppnade jag fönstret en morgon och kastade mig ned för madonnan och grät. Och hvem flyger in och sätter sig på min skuldra, om inte min lille Giuseppe sjelf, vackrare och mera glad och gullgul än någonsin? Öfverstinnan. En slump, mitt barn! Hvad betydde väl det? Han var hungrig — han längtade hem. . . Carina. Hon, som förbarmade sig för en fogels skull — hvad kan hon inte göra när det gäller ett menniskolif. . . kanske flere! Öfverstinnan. Du förstår ju inte sjelf hvad du beder till henne! Carina. Men det är tusen gånger mer bevekande än jag sjelf skulle kunna finna på! Öfverstinnan halft för sig. Hvilken pröfning! — Hvad skall jag göra? Carina. Skynda Er — goda, Ijufva, älskade signorina! Dröj inte längre! — Kom! Öfverstinnan. Jag kan inte! Carina. Jag blir så rädd! Tänk om hon vredgas — om hon för Er skull vägrar att hjelpa oss! Öfverstinnan skyndar ett par steg framåt, men hejdar sig. Nej — nej, tusen gånger nej! Carina. Ni skrämmer mig! gråtande. Nu törs jag sjelf inte bedja! .Öfverstinnan. Nå i Guds namn! För din skull vill jag göra det! Hon vill knäböja bredvid Carina. Askslag. En ruta klingar och vindpusten släcl^er alla ljusen. CARINA far upp med ett anskri. Se der! Det var för sent! Ni har störtat honom! — Nu är han förlorad! Ilar ut till höger. Öfverstinnan. Nej — icke för min skull — nej, nej! Evige förbarmare! Du ser icke till en moders dårskap för hennes tro. Du ser ju mitt hjerta! Carina var mera brinnande i sin andakt — jag vill vara fastare i min förtröstan! Hon tager lampan och återtänder med darrande hand alla ljusen. Derefter knäböjer hon. Tystnad. Öfversten stiger in, djupt sorgsen. Då han ser sin hustru stannar han, betraktande henne med vemod. Slutligen lägger han sin hand på hennes skuldra. Öfversten. Beate! Öfverstinnan. Magnus? Store Gud — hur är det? Öfversten. Ah — i det närmaste .. . allt godt.. . Öfverstinnan. Sofver han? Öfversten. Man kan ju kalla det så. — Se sjelf! Öfverstinnan utom sig. Magnus ... du har väl inte tagit ifrån mig hans sista ögonblick? Öfversten. Nej — ännu andas han. Och — han ser!