40 att doktorn steg i båten. Och då skreks der evviva, som af tusen man på en gång. Och en sådan folksamling — och engelsmän sedan — och kikare! Matteo. Kanaljer — men vidare? Beppo. Det flyger inte en fogel så fort som vi voro ute midt på hafvet, och inom en minut sågo lyktorna på Chiaja precis ut som lysmaskar, se, så små voro de! Men nu kommer med ens en stormby rykande ända från Sicilien och det hade varit slut med oss, om inte seglen i ett huj slitits från masten. Och der kastades vi så, hit och dit, och doktorn fick ösa med både hatt och skopa — men så körde vi rakt mot postfelucken. — Och den slog omkull vår båt, men tog oss sjelfva ombord. Matteo. Vi få väl fatt i skrofvet i morgon! Det var Andrea, som förde befälet? Beppo. Just han, ja. Han låg der sjelf och dref, ty det hade kommit någonting ondt åt styret, och felucken lydde inte, utan rullade och krängde tillbaka mot Capri igen, så att vi voro knappt hundra famnar från reflarne der nere. Och — Gud förlåte mig — hoppades jag inte att vi skulle stanna på grund, ty då hade man fått ge sig i land, och det hade varit bäst, för oss två åtminstone! Men så kom styret i lag igen och — Ni känner Andrea Meardi, sig-nor? — Förr till botten med man och allt än att han skulle rygga för sjelfva helvetet ! Fåfängt bad den gode doktorn och förgäfves knäföll jag för att han skulle löpa i hamn igen. Han fattade sjelf rodret i yttersta minuten — och aln för aln sågo vi kusten springa bort ånyo. Matteo. Stackars min gosse! Men karlen gjorde rätt. Beppo. Då såg jag ut i mörkret med förtviflan. Men hvad blef jag varse? Inte mera bara ett ljus, utan hela guirlanden af strålar från fönstret häruppe. Jag vet inte hvad som kom åt mig: Kan Ni simma? — frågar jag doktorn — och han fick knappt svara . .. så slängde jag honom öfver relingen — och i voro vi båda som grodor! Och hur vi kastades och drogos ned och slungades upp igen och fram och åter — dét lemnar jag åt en bättre att beskrifva — men sist vräktes vi båda i land och nu — äro vi här! Carina har stått i dörren och med förtjusning hört en del af berättelsen. Matteo. Nej — se på Carina — der har du henne! CARINA, störtar med ett glädjerop i Beppos famn. Nej — här! MattEO, gapande af förvå-ning. Aha, flicka — har jag dig nu fast? Det var derför man bad så förtvifladt och förstörde mina ljus? Nu begriper jag den brinnande andakten . . .! Beppo. Fader Matteo .. . ? Matteo. Du skall få henne, gosse — du skall få henne! går till ett skåp. Och ett godt glas vin till på köpet! Du är ändå den raskaste fiskare på hela Capri! Öfversten. Och den rikaste med, det vill jag lofva! Beppo helsar öfverstinnan belefvadt med glaset i hand. Derefter leder honom Carina till madonnabilden, i hvars sken de stanna. FraNCESCO, kommer ut lugn och allvarsam. Tystnad! — Det är gossen som skall tala och derpå beror hans lif. . . De båda föräldrarne betrakta hvarandra med andlös ängslan. Efter ett ögonblick höres ett svagt utrop ifrån sidorummet. Carina. Hvad var det, han ropade? Öfversten. Pappa! Öfverstinnan på samma gång. Mamma! FRANCESCO, leende. Lika mycket hvilketdera! Detta rop bevisar att han är räddad. Skynden nu in — han har ju kallat Er . . . Innan han talat ut hafva öfversten och öfverstinnan med glädjerop skyndat in till sin son. De öfriga torka sig i ögonen. Derefter taga de i ring. CARINA bryter ringen och omfamnar Beppo. Nå, Beppino — är detta inte en roligare dans än sjelfva tarantellan? Edv. Backström.