Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 1. Januari
- Nyprovençaliska dikter, af Th. Hagberg
- I. Jernvägen
- II. Returbiljett
- Sagor i Svenskt Landsmål: 4. Den listige drängen, af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nyprovençaliska dikter.
[1]
I.
Jernvägen.
Den frustar fram igenom berg och dungar
Och tar ett skutt från strand till motsatt strand.
Den vecklar ut af jern ett väldigt band
Och högt i luften öfver träden gungar;
Liksom en blixt den genom nejden ljungar
Och rullar fram med åskans dån ibland,
Att hjertat häpet skälfver, sjö och land
Sveps in i rök, som den mot himlen slungar.
Horatius! Såge du den vilda färden,
Du sade nog som förr: »en trefald koppar
Kring hjertat menskan bär» på land som haf.
Hon kufvar elden, tvingar vattnets droppar
Att svettas ånga, rädd att genom verlden.
Det ej går hastigt nog mot död och graf.
II.
Returbiljett
»Jag tror i evighet det tåget dröjer»,
Så hör man vresigt puttras då och då
I väntsaln, packad full i minsta vrå;
Otålighet i hvarje blick man röjer.
Man pladdrar tanklöst, ingenting förnöjer,
Sin granne mönstrar man från topp till tå,
Till slut en resande med lockar grå
Sin stämma till en ljudlig svordom höjer.
En andligt sinnad fru, som detta hör,
Då brister ut: »betänk, hvarthän det leder!
Ni fara skall en dag till helvetet,
Om ni så gudlöst tal på tugan för!» —
Då svarte tryggt den gamle: »lugna Eder,
Min bästa fru, jag har returbiljett».
Th. Hagberg.
Sagor i Svenskt Landsmål.
4. Den listige Drängen.
(Öster-Närikes munart.[2])
Dä va en gång två bönner, sóm bodde
nästegåls i samma by å ågde hvar sin
fjärndel. Båga fjärndelár va lika i jola å
utlagera, så bönnera bole fálle ha vari
jämndelia di óg, um rätt ha vari; men dä
va di inte ändå, för den ene va riker han,
å dä va’nte mer än hvar takka’ án för den
anner. Nokk kunne en fälle tykka tókkä
va unnlitt, når di va lika knoguga båga
två; men så fali unnlitt va dä fäll’inte
häller, för den ene hade hjälp å kunne
hålla sej dräng, å dä va bradiga drängen
ändå, men den anner fikk vara hemsamten
å inga hjälp hadd’ han ’tå gummá si
häller, för ho va så innasjuk, så ho orka raks
inte mä någä utarbete, sa ho. Mä
sittägörá va ho og söm sämst, men spinna
rännägarn å hånka på hälár, dä kunne ho, å
i stugera gne ho óg för jämná. Mä sjuka
hennas va dä fálle inte så illa häller, sóm
ho gnall te, för inte såg ho kåk å mósug
ut någä. Nä anna slag! Ho va så trinn å
rö å frimodig i syna sóm e pionaros, å fast
ho va lita å knubbug så va ho bre öfver
åxlaskillera å rotadryg, så engen va go’ för
å varscha någä fel på-a. Men si ho va
latsmidig å egennyttig, dä va ho, å dä va
hela sjuká. Så va ho óg utå dä folkaslagä
att ho kunne bära bórt i förklä’é allt dä
kärn hennas körde hem mä oxar å vagn,
å då vet en fälle hur dä går mä drygsla.
Synn um bonnakraken va dä i alla fulla
fall fast ingen just kunne gi sej te å ynka
honom, för ha han bara banka’ på käringa
allt i hvararum, så ha ho nokk vurta hörk,
å han stått sej bätter. Men nu va han
[1] Ur en samling dikter med titel: »Sounet, souneto e sounaio de Ian-Batisto Gaut. Ais 1875».
[2] För ljudbeteckningarna hänvisas till de i denna tidskrift förut införda sagor i Nerikes mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0049.html
